Fjärdedag jul, menlösa barns dag. Värnlösa barns dag tror jag det kallades nånstans, på en rikssvensk site troligen.

Menlös fick ju i folkspråket snart betydelsen smådum, stollig. Därför berättade salig mor att hon och kamraterna alltid gratulerade varandra på denna dag. Som egentligen har den superdystra bakgrundshistorian: Herodes barnamord i Betlehem.

Nå. Vi har ugglat hemma, ty det är kallt. Makens ömma allergihud har svårt med köldknäpparna.

Så kom budet att dotterns familj kört av vägen på hemfärden från släktträffen i Vasa. Svärsonen höll sakta fart, men är det halka är det. Man träffade en stolpe, kvaddade bilen. Hela finska hjälptruppen i vägkalamitetssammanhang dök upp, allt ordnade sig. Lovad vare Gud för hur väl ställt vi har med detta i vårt land.

Nu är familjen härligt nog hemma igen. Med svärfars hjälp, han bor turligen nog nära olycksstället. Utan bil, men hela och hållna.

Vi har suttit i åga hela dagen, kollat på TV, superade först när det stod klart att maken inte behövdes i hjälpaktionerna. Det var fina program på SVT – vi får ju titta för alla slantar vi lagt ut. Downton Abbeys julavsnitt höll måttet i år. Inga dystra överraskningar.

Jag jobbar några dagar i veckan. Känns helt ok. Har tankat vila, vin, choklad, julradio och TV så det räcker ett tag.

Nu är det nyår som gäller. Och den intressanta frågan om vi verkligen ser fyrverkerierna över Tallinn från vår balkong. Som förra boarna utlovade.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/3eb/37510373/files/2014/12/img_2740.jpg

Annonser