Till en bloggares hjälp

”Carola, det är dags att vi förenar våra krafter”! Ett mail med den texten nådde mig i går. Det var Amnesty som kallade sina medlemmar till demonstration för saudiske bloggaren och aktivisten Raif Badawi.

Man hade läst om mannen som satt sitt liv på spel för rätt och rättvisa. Som tilldömts ett på våra breddgrader ofattbart straff på 1000 piskrapp. Efter fredagsbönen varje vecka skall straffet verkställas, 50 rapp i taget. Läks inte såren utsträcks plågan över längre tid. Det är läkare (!) som bestämmer om Raif är i kraft för mera tortyr.

Man har sett bilderna. Den 31-årige familjefadern med de två döttrarna och lilla sonen i sin famn. Han är en vacker man, med beslutsam uppsyn. Men han ser fysiskt skör ut. Hur länge kan han hålla ut.

Det kunde vara min son, eller pappan till mina barnbarn. Familjen är åtskild från honom, halva världen bort i Kanada.

Jag tryckte på ”kommer”-knappen i FB nästan genast. Inte för att jag är speciellt god och from. Men jag stod bara inte ut med tanken att sitta hemma och dricka kaffe med hufvudstadsdraken i lättjefull genombläddring samtidigt som jag kunde ….

Ja kunde vad? En liten mommo som ilar till Saudiarabiska ambassaden en fredagsmorgon före jobbet, för att där sälla sig till en skara på ett sextiotal likasinnade kan väl inte göra nån skillnad.

Men jag fick ingen ro, jag vaknade tidigt och tänkte genast på Raif, på hans familj och hur de vet att nu är det fredag igen. Nu är det dags.

Maken hade ledig dag och beslöt komma med. ”Så där nu är lite mera massa”, muttrade han, och iväg for vi. Ställde oss i ledet utanför ambassaden. Fick varsin skylt som på slaget nio skulle resas mot skyn. Inte en skugga rörde sig bakom fönsterrutorna.

Man hade inte beviljat Amnesty audiens för att överräcka den adress finska medborgare skrivit på. Ensamma är vi inte. Världen över står små huttrande allvarliga skaror och blickar sammanbitet mot svarta ambassadfönster.

Om en stund var demonstrationen över. Skaran skingrades. Under dagen meddelade Amnesty att inga piskrapp troligen utdelats i dag. Orsaken var oklar.

Man vågar inte hoppas att det lyssnats på omvärlden. Men att omvärlden inte säger någonting är inte ett alternativ. Och blir varje liten mommo hemma vid morgonkaffet är det glest i leden utanför ambassaderna.

Vi har just högtidliggjort Förintelsens minnesdag.
Man måste ställa sig i rätt läger. ”Tillsammans är vi starka” hälsar Amnesty och tackar demonstrationsdeltagarna. Och det är banne mig ingen kliché.

Din historia, min historia

Jag är igång igen. Personligen för 31 gången. Med en ny frågelista, alltså. Varje år sänder vi ut dem, vi på Litteratursällskapets folkkultursarkiv. Närmare 400 fasta meddelare har vi i vårt nät, många svarare som kommer och går och kanske kommer igen när temat lockar. Nästan 4000 finlandsvenskar har svarat på listorna genom tiderna. Lägger vi till skoleleverna får vi nog öka antalet med några tusen. Publicerar vi en webblista svarar helt nya människor.

Endel svarare deltar bara en gång, andra är med i 40 år på raken.

Med så många finlandssvenskar har arkivet alltså haft brevkontakt under en period på dryga 50 år. Jag tycker frågelistverksamheten hör till det roligaste i mitt jobb! Du är i direktkopplad till fältet på ett väldigt konkret sätt.

Just nu gäller mina frågor ”Sekulära livsfester”. Det finns nästan inga uppgifter i arkivet om hur man firar namngivningsfester eller vuxenblivningsfesten efter Prometheuslägret. Lite dåligt med nyare beskrivningar av kyrkliga dop och konfirmationer också, faktiskt.

Så vi måste fråga allmänheten. Som ofelbart hör av sig – sänder oss sin egen lilla bit av dagens stora traditionspussel. Bilden blir klarare med varje ny bit som sätts på plats.

Ofta ringer folk också och pratar om temat, eller ställer frågor i mail. Det kan säga pling i min telefon mitt i natten – då har någon meddelare skrivit färdigt och sänt mig sitt svar. Varje dag ligger en bunt svarskuvert i postfacket – spännande att öppna.

Aldrig är folkloristens jobb så fartfyllt som i frågelist-tider. Och tycker jag det är roligt att läsa svaren nu, hur fängslande ska de inte vara om några hundra år.

Berättelserna om din och min samlade historia.

Känna sig själv

Livet är att engagera sig, lägga sig i blöt, dra sitt strå till stacken, göra en insats. Jodå. Men ju äldre jag blir desto mer inser jag vikten av att agera i enlighet med sin förmåga.

Visst växer man ju med uppgifterna och man ska inte heller placera sitt ljus under skäppan. Vid fyllda 60 börjar jag ändå ganska klart se vad jag är bra på och vad jag är oduglig för.

Jag var inte bra på att vara nån sorts mellanchef – och ännu sämre hade jag klarat det jobbet nu när byråkratin slutgiltigt slagit sina klor i min forna befattning.

Vad jag är bra på är att jobba med arkivmaterial på olika sätt, samla, ordna, forska i och upplysa om. Det går mitt nuvarande (sämre betalda) jobb ut på.

Jag är inte bra på att sitta i styrelser för olika samfund och föreningar. Det kan kännas smickrande att bli ombedd att vara med. Men när man märker att ens insats är noll och intet är det bäst att lämna över till nån annan. Och övergå till att som radmedlem understöda ledningen genom att flitigt delta i aktiviteterna.

Jag vet inte om jag var bra på att vara förtroendevald i kyrkan. I 25 år satt jag i församlingsrådet – jag kan inte svara på frågan om jag egentligen var till nån nytta. Men det var smickrande att bli invald som röstmagnet några varv. Och det faktum att jag till sist fick avsluta mitt engagemang med en smäll kanske tyder på att jag satte nån sorts prägel på det hela. Mitt hjärta var med i det arbetet i alla fall.

Ledningsuppgifter ska jag överlag inte mera ge mig in på i detta livet. Men jag kände en stor glädje över att bli ombedd att komma med i kretsen av kyrkvärdar i min nya församling. Läsa texter, tända ljus, kanske assistera i nattvarden ibland, dela ut psalmböcker. Det lilla, nästan omärkliga men oändligt viktiga arbetet.

Det var den praktiska vägen jag kom in i församlingslivet ursprungligen också. Blygt anmälde jag min villighet att dela ut församlingsblad i mina kvarter. Där drog jag fram från trappa till trappa, den första tiden skuffande på barnvagnen där lilla E snusade.

Det ena gav det andra, snart var jag med i många olika sammanhang.
Kanske denna väg åter för mig in i någon sorts församlingsgemenskap? Försöka duger.

Förresten på tal om helt annat – jag har införskaffat några mastiga volymer – bokköpsförbudet till trots: biografierna över Kerstin Thorvall och Astrid Lindgren. Otroligt läsbara – dessa produktiva märkliga kvinnor satte verkligen sin prägel på sin värld – på olika sätt. Och utgående från vilka de var.

Mat-kultur

Det har varit en springig vecka. Började med biobesöket på måndag. Fortsatte med konsert i Musikhuset igår kväll, jag fick följa med som ”övervakare” av 78 skolelever. Det var Debussy, Walton och Saariaho. Inte så värst färdigtuggat. Men dirigenten Susanna Mälkki är min gudinna. Ingen annan har ett sådant kroppspråk när hen gör musik. Elektrifierande.

I dag var det körövning. Vår dirigent har visionen att vi ska sjunga Bellmans undersköna ”Bort allt vad oro gör” som en skara oskuldsfulla Lucior. Intressant utmaning ty texten är ju helt koncentrerad på buteljer med malagavin.

I morgon blir det spännande vernissage, en kompis till dottern står bakom en utställning om ”stigmatiserade djur”. Vad månde man få uppleva där?

Det var kultursidan. Nu något om matkulturbiten. Ekrems kökspatrull har åter bestämt menyn för veckans höjdpunkt, söndagsmiddagen, den som avnjuts mellan kyrkobesöket och eftermiddagsluren, en söndag när allt är som det ska.

Det blir krämig potatis- och purjolökssoppa med små ostsemlor till förrätt och färsbiffar med färskostgömma samt potatisbakelser till huvudrätt. Nån speciell glass får duga som dessert. Tillredandet av det ovannämnda kräver redan båda kockarnas fulla uppmärksamhet.

Ja, och på lördag ska det käkas Flammkuchen, ett intressant recept erhållet via en FB-diskussion.

Thank God it’s Thursday!

På eftermiddagsbio

I dag hade jag hört och läst tillräckligt om barnfilmen Paddington. Jag ville se den med egna ögon. Vad barn och vuxna och stjärnorna som deltog gillat så mycket i konceptet.

Sagt och gjort, jag tog ut lite komptid och tassade till ett av stadens fåtaliga biografpalats. Använde en av jobbet tillhandahållen kultursedel, barnfilmer är väl kultur om nånting.

Jag har alltid varit svag för filmer med en historia och ett garanterat gott slut. Det kan man ju förvänta sig när vi rör oss i barnfilmsgenren. Jag blygs inte heller att gå på bio utan ett svepskälsbarn vid handen. Jag är själv barn nog i sammanhanget.

Sen gjorde jag det jag aldrig annars gör. Köpte lösgodis, olika chokladpraliner för 1,50.

Vi var 10 personer på eftermiddagsmatinen, alla rejält vuxna.

Det var rörande och det var roligt – och barnfilmer är inte för långa heller. Man hinner inte bli led vid utdraget hymlande och spekulerande.

London var det också för hela slanten, förstås. Fast jag otaliga gånger stött på björnen Paddington och mångfaldiga gånger vankat på tågstationen han har sitt namn efter har jag aldrig läst böckerna. Om den personliga björnen från ”mörkaste Peru” som alltid har marmeladmackor tillreds under sin karakteristiska hatt.

Nog vill jag se filmen med barnbarnen också, förstås. Fast då blir det dubbat. Kanske efter sportlovsresan till London. När vi återsett Natural History Museum. Där en skräckinjagande Nicole Kidman agerade chef och … äh, gå och titta själv.

Skrapar man lite på ytan är vi alla åtta år gamla.

Lördagsrumba

Vi drar mot februari och mars, intalar jag mig. Då stundar några trevliga resor, isfria trottoarer och omsider sippor av olika slag. Kan knappt vänta på att utforska vår nya hembygd i knoppningstider. Naturen vid Hannusträsket, skir grönska. Aah!

Just nu ser det ut såhär från vårt köksfönster:

Denna lördag är lite mer krävande logistiskt än vanligt. Dottern är på kurs i Västnyland och kvar hemma är en pappa, en mommo, en mofa, två simskolelever och en bil. I dag har vi först hämtat pappan och den yngre simskoleleven, lämnat pappan i snabbköpet, kört mommon och simmaren till simhallen varpå mofan har gjort ärenden, hämtat pappan från butiken, levererat honom hem, sen hämtat simmardamerna och levererat dem hem, varpå pappan kört gamylerna till deras hem och återvänt hem för att fixa lunch åt sina döttrar och sen köra den äldre simskoleleven till simhallen och sen – ja, sen vet jag inte, ty pappan fick hålla bilen över helgen, mest praktiskt så.

Vadan denna rumba, har ni f.ö. hängt med? Ja, den trogna läsaren vet ju att yngre familjens bil kvaddades vid hemkörningen från julfirandet i norr. Ny bil kommer snart, men icke riktigt än. Så vi delar på en, och med lite planering går det riktigt bra. Men nog hajar man till vid tanken på hur mycket bil man faktiskt behöver i dag. Dagen är ju också ett starkt bevis på hur viktigt det är att bo relativt nära varann. Som vi ju efter flytten gör, på kort köravstånd.

Nu har mommon därtill varit i tvättstugan och frostat av frysen. Sen blir det badrumsskurning och att sy opp ett par byxor och lite ett och annat.

Och till sist blir det beställpizza och några glas rött. När Gud väl givit kväll och helgen ringts in.

Skattebjörnar och galna kungar

Januari segar sig fram. Fortfarande mörkt när man går och mörkt när man kommer. Glashalt i dag, snön smälter och faller igen i ett evigt kretslopp.

Det är också Skattmasens jubeltider. De nya skatteböckerna damp ner i postluckan som de skulle. Med fanns ett tredje kuvert från samma instans. Förskottsskatt hette något vi inte bekantat oss med förr. Prydliga bankgiron för hela året. Efter lite googlande och ringande till den svenska servicenummern klarnade saken.

Men förskottsaspekten var ny för i år. Och fast allt säkert går ut på ett i slutändan fick man känslan av att beskattas i alla svängar – första raten skall nämligen betalas ungefär i samma veva som restskatten för samma inkomst ifjol . Det blir rysligt mycket skatter.

Jag är en stor vän av att bidra till den gemensamma välfärden, men i och med att vi för första gången i vårt liv i år gjort ekonomiska transaktioner, köp och försäljningar, märker man hur vansinnigt mycket skatt det uppbärs i detta land.

Försäljningsvinstskatten var också en nyhet för oss, rejält tilltagen var den. Tur att vi inte köpte ett överdådigt nytt hem, det hade kunnat sluta med banklån på gamla dar.

Hela beskattningsrumban är ett stort mysterium för maken och mig. Allt borde förklaras mycket klart och redigt och pedagogiskt i följebreven. Men det gör det inte – där står knappt nåt alls – eller nåt dunkelt och kryptiskt.

O hade man en jurist i familjen!

Så det har vi grunnat på i dag. Räknat hundralappar.

Än den andra delen av rubriken då – dom galna kungarna. Tja, det är något som slog mig i hågen då jag tittade på den danska filmen om Kungens livläkare – jag bandade den redan före jul (Struensee hette läkaren, P.O. Enquist tycks ha skrivit en roman om denna märkliga man också).

Vad med det då? Bara att det är hemskt roligt när man får insikter och aha-upplevelser av en film. Dom danska kungarna är allt en fascinerande skara. Christian VII, härskaren i filmen, syntes ha varit rätt obalanserad. Vad jag inte vetat förr var att hans drottning Caroline Mathilde var syster till Mad King George – George den III – en gammal favorit från Londonresornas museibesök.

Och att Christians älskarinna var Stövlett Katrine – den omsusade damen med ett mångskiftande leverne. Stövlett Katrines hus besökte jag en trettondag på konferensresa – det finns i Sorø och där befinner sig nu en gourmetkrog.

Katrine kändes som en gammal bekant också, många trådar drogs ihop i den filmen.

Jag tror kanske läsaren vid det här laget har tappat tråden och drar slutsatsen att bloggaren inte är så lite ”mad” själv.

Men visst är historia fascinerande, det var det jag ville säga.

Och skatterna – ja det är väl bara att öppna plånboken och hoppas att möjligast mycket går till servicehus, skolgångsbiträden och flera tjänster inom hälsovården.

Tack för arbetet

I går tilldelades jag Centralhandelskammarens förtjänsttecken ”som erkänsla för 30 års fortsatt förtjänstfullt arbete vid Svenska litteratursällskapet i Finland”. SLS har en tid preminerat sina arbetstagare på detta sätt. Den röda valören innehar bara två personer – kollegan Anne Bergman och jag. Hon har rentav 35-årstecknet, markerat med en ljus rand i kanten.

I år utdelades tecknen egentligen på sällskapets julfest, som hade karaktären av en skämtsam Oscarsgala. De premierade skulle alltså hålla tacktal i Hollywood-stil. Hur det utföll vet jag inte, jag har svårt för maskerader och hölls hemma.

Icke desto mindre började jag just i dag fundera över vad man kunde säga i ett sådant tal. ”Dom får väl vara tacksamma för dig, egentligen”, har några tyckt. Och visst, det är dom tydligen.

Men i denna tid och stund faller många andra aspekter mig i hågen:

– att det inte är allom givet, nej sällsynt, att ha privilegiet att i 30 års tid, dag efter dag gå till samma arbetsplats, med lön (om än inte världens bästa) och socialförmåner

– att det är ännu mer underbart att arbetet i mitt fall i varje stund har varit nöjsamt, utmanande, rentav spännande. Det har funnits stunder av varierande socialt klimat, bråk och konflikter – jag jobbar ju inte i Edens lustgård heller. Men det positiva har burit, har dominerat. Jag har trivts med mitt jobb, helt enkelt, jag har haft roligt de flesta dagarna.

– att jag har fått skriva och publicera mig en hel del. Visst har man kritiserats och nagelfarits och synats i sömmarna – utan det kommer inte ens böcker av nobelklass ut. Inte utgivning som är hållbar i alla fall – vilket ju är SLS förlags slogan.

Jag tror inte jag utan brusten stämma och strittande tårar fått allt detta sagt vid den skämtsamma Oscarsgalan.

Så jag gör det nu istället och vill rikta mig vitt och brett till både himmel och jord: TACK!

Vecka 2

Oxveckorna, de träiga, programlösa, är igång. Vecka 2 startar nedmonteringen av julen. Igår åkte granen ut i barrform. I dag har jag plockat bort lite till. Björnen Hugo har t.ex. fått ta avsked av sina julgäster, se bilden.

Det blir tommare och mindre atmosfärrikt. Julradion slutade sin spelsäsong i går. I Kampen har de plockat bort en hel del pynt. Forum tycks på finlandssvenskt sätt hålla ut till tjugondagen. Det lilla fina jultorget vid Tre smeder har försvunnit.

Snart är allt bara fult, tråkigt och grått igen.

På jobbet hälsade vi varandra i dag som främlingar som återfunnit varann efter en längre skilsmässa. De flesta av oss tog långa julledigheter, firade rentav semestrar utomlands eller reste långt norrut eller västerut i eget land. Nu är vi tillbaka i ekorrhjulet, i trampkvarnen, i tråklandet.

Varje år samma antiklimax. Säkert som julens spirande fröjdefulla aningar infinner efterjulsmelankolin sig.

Portvinet är drucket, konjaken sinar, min chokladask är slut. Det basas om bantning och vita veckor, ja nyktra månader. Som FB-vännen Susanna konstaterade nyss är tiden numera bakvänd. Förr fastade man inför jul, nu får man ta till stora renlevnadsprogrammet efter jul – man har ju frossat sen julfastan, läs adventsfesterna, inleddes.

Samma eviga kretslopp av glimrande senhöstlig vällevnad och nykternytra vårvinterveckor.

Vi tröstar varann med att dagarna blir längre – fast man knappt hinner märka det. Några av oss lägger redan ut somriga bilder på FB. Längtansbilder.

Bara att hugga tag i knoget. I morgon firas Vetenskapernas natt minsann, den dök fort på efter helglättjan. I sällskap med 10 kolleger ska jag i ”Helt random” ordning ge olika aspekter på årets tema ”Slumpen”.

”Att överlista slumpen. Folktrons strategier” ska jag basa om i mina tio minuter. Mitt föredrag har varken huvud eller fötter, enligt makens utlåtande. Men lite stollerier kan kanske passa i kolmörkret. Dessutom omringas jag av lärda och vittra kolleger, i slumpmässig ordning ordnade före och efter mig.

Välkomna – mera info finns på SLS webbsida http://www.sls.fi.!

Sen är vi snart inne i vecka 3 – det tar sig!

Nu haver jag åter lekt och spelat

Barnbarnen sov över. Dom är 6 och 8 nu, formidabel ålder när man kan det mesta. Siffror och bokstäver och sammanhang. Och är en mästare på lek och spel.

Det brukar bli väldigt mycket ”sitta ensam med iPaden och briljera”. Men det känns lite ensidigt – och inte riktigt sällskapligt heller. Som jag ju skrev senast. Så vi tänkte variera lite.

Det gick rätt bra. Först introducerade vi Sänka skepp, med penna och rutigt papper. Det gick galant. T ville ta flera omgångar i dag. Framgångsrik som hon var.

Sen spelade vi ett Lego-spel, Creationary. Det köpte jag av en kollega – bara på skoj. Jag tyckte själv det verkade lite träigt först – kanske mest för att jag är världssämst på att bygga och konstruera. Det skulle man ju här – och de andra skulle gissa vad man skapat. Mina Lego-figurer var omöjliga att identifiera som något. Jag fick ta både till ljud och beskrivningar för att ge gissarna en chans.

Men T var åter en mästare. Fort fixade hon ihop det efterfrågade, raskt såg hon vilka bitar som tjänade till vad. Sen kom S med också, hon var inte dålig hon heller. Jag erfor att spelet var snillrikt hoptotat. Man skulle nämligen skapa egna regler så spelet passade en bäst. Blev mest roligt för ens eget lekgäng.

Dom kan på Lego, det är klart.

Lite iPad blev det nog, men också väldigt mycket bokläsning och prat. Och baka knäckebröd tillsammans. Min övertygelse fick näring: barn i dag kan fantastiskt mycket, dom kan det mesta.

Och det är en fröjd att få följa med i svängarna.