I går tilldelades jag Centralhandelskammarens förtjänsttecken ”som erkänsla för 30 års fortsatt förtjänstfullt arbete vid Svenska litteratursällskapet i Finland”. SLS har en tid preminerat sina arbetstagare på detta sätt. Den röda valören innehar bara två personer – kollegan Anne Bergman och jag. Hon har rentav 35-årstecknet, markerat med en ljus rand i kanten.

I år utdelades tecknen egentligen på sällskapets julfest, som hade karaktären av en skämtsam Oscarsgala. De premierade skulle alltså hålla tacktal i Hollywood-stil. Hur det utföll vet jag inte, jag har svårt för maskerader och hölls hemma.

Icke desto mindre började jag just i dag fundera över vad man kunde säga i ett sådant tal. ”Dom får väl vara tacksamma för dig, egentligen”, har några tyckt. Och visst, det är dom tydligen.

Men i denna tid och stund faller många andra aspekter mig i hågen:

– att det inte är allom givet, nej sällsynt, att ha privilegiet att i 30 års tid, dag efter dag gå till samma arbetsplats, med lön (om än inte världens bästa) och socialförmåner

– att det är ännu mer underbart att arbetet i mitt fall i varje stund har varit nöjsamt, utmanande, rentav spännande. Det har funnits stunder av varierande socialt klimat, bråk och konflikter – jag jobbar ju inte i Edens lustgård heller. Men det positiva har burit, har dominerat. Jag har trivts med mitt jobb, helt enkelt, jag har haft roligt de flesta dagarna.

– att jag har fått skriva och publicera mig en hel del. Visst har man kritiserats och nagelfarits och synats i sömmarna – utan det kommer inte ens böcker av nobelklass ut. Inte utgivning som är hållbar i alla fall – vilket ju är SLS förlags slogan.

Jag tror inte jag utan brusten stämma och strittande tårar fått allt detta sagt vid den skämtsamma Oscarsgalan.

Så jag gör det nu istället och vill rikta mig vitt och brett till både himmel och jord: TACK!

2015/01/img_0571.jpg

Annonser