Livet är att engagera sig, lägga sig i blöt, dra sitt strå till stacken, göra en insats. Jodå. Men ju äldre jag blir desto mer inser jag vikten av att agera i enlighet med sin förmåga.

Visst växer man ju med uppgifterna och man ska inte heller placera sitt ljus under skäppan. Vid fyllda 60 börjar jag ändå ganska klart se vad jag är bra på och vad jag är oduglig för.

Jag var inte bra på att vara nån sorts mellanchef – och ännu sämre hade jag klarat det jobbet nu när byråkratin slutgiltigt slagit sina klor i min forna befattning.

Vad jag är bra på är att jobba med arkivmaterial på olika sätt, samla, ordna, forska i och upplysa om. Det går mitt nuvarande (sämre betalda) jobb ut på.

Jag är inte bra på att sitta i styrelser för olika samfund och föreningar. Det kan kännas smickrande att bli ombedd att vara med. Men när man märker att ens insats är noll och intet är det bäst att lämna över till nån annan. Och övergå till att som radmedlem understöda ledningen genom att flitigt delta i aktiviteterna.

Jag vet inte om jag var bra på att vara förtroendevald i kyrkan. I 25 år satt jag i församlingsrådet – jag kan inte svara på frågan om jag egentligen var till nån nytta. Men det var smickrande att bli invald som röstmagnet några varv. Och det faktum att jag till sist fick avsluta mitt engagemang med en smäll kanske tyder på att jag satte nån sorts prägel på det hela. Mitt hjärta var med i det arbetet i alla fall.

Ledningsuppgifter ska jag överlag inte mera ge mig in på i detta livet. Men jag kände en stor glädje över att bli ombedd att komma med i kretsen av kyrkvärdar i min nya församling. Läsa texter, tända ljus, kanske assistera i nattvarden ibland, dela ut psalmböcker. Det lilla, nästan omärkliga men oändligt viktiga arbetet.

Det var den praktiska vägen jag kom in i församlingslivet ursprungligen också. Blygt anmälde jag min villighet att dela ut församlingsblad i mina kvarter. Där drog jag fram från trappa till trappa, den första tiden skuffande på barnvagnen där lilla E snusade.

Det ena gav det andra, snart var jag med i många olika sammanhang.
Kanske denna väg åter för mig in i någon sorts församlingsgemenskap? Försöka duger.

Förresten på tal om helt annat – jag har införskaffat några mastiga volymer – bokköpsförbudet till trots: biografierna över Kerstin Thorvall och Astrid Lindgren. Otroligt läsbara – dessa produktiva märkliga kvinnor satte verkligen sin prägel på sin värld – på olika sätt. Och utgående från vilka de var.

2015/01/img_0514.jpg