”Carola, det är dags att vi förenar våra krafter”! Ett mail med den texten nådde mig i går. Det var Amnesty som kallade sina medlemmar till demonstration för saudiske bloggaren och aktivisten Raif Badawi.
Man hade läst om mannen som satt sitt liv på spel för rätt och rättvisa. Som tilldömts ett på våra breddgrader ofattbart straff på 1000 piskrapp. Efter fredagsbönen varje vecka skall straffet verkställas, 50 rapp i taget. Läks inte såren utsträcks plågan över längre tid. Det är läkare (!) som bestämmer om Raif är i kraft för mera tortyr.
Man har sett bilderna. Den 31-årige familjefadern med de två döttrarna och lilla sonen i sin famn. Han är en vacker man, med beslutsam uppsyn. Men han ser fysiskt skör ut. Hur länge kan han hålla ut.
Det kunde vara min son, eller pappan till mina barnbarn. Familjen är åtskild från honom, halva världen bort i Kanada.
Jag tryckte på ”kommer”-knappen i FB nästan genast. Inte för att jag är speciellt god och from. Men jag stod bara inte ut med tanken att sitta hemma och dricka kaffe med hufvudstadsdraken i lättjefull genombläddring samtidigt som jag kunde ….
Ja kunde vad? En liten mommo som ilar till Saudiarabiska ambassaden en fredagsmorgon före jobbet, för att där sälla sig till en skara på ett sextiotal likasinnade kan väl inte göra nån skillnad.
Men jag fick ingen ro, jag vaknade tidigt och tänkte genast på Raif, på hans familj och hur de vet att nu är det fredag igen. Nu är det dags.
Maken hade ledig dag och beslöt komma med. ”Så där nu är lite mera massa”, muttrade han, och iväg for vi. Ställde oss i ledet utanför ambassaden. Fick varsin skylt som på slaget nio skulle resas mot skyn. Inte en skugga rörde sig bakom fönsterrutorna.
Man hade inte beviljat Amnesty audiens för att överräcka den adress finska medborgare skrivit på. Ensamma är vi inte. Världen över står små huttrande allvarliga skaror och blickar sammanbitet mot svarta ambassadfönster.
Om en stund var demonstrationen över. Skaran skingrades. Under dagen meddelade Amnesty att inga piskrapp troligen utdelats i dag. Orsaken var oklar.
Man vågar inte hoppas att det lyssnats på omvärlden. Men att omvärlden inte säger någonting är inte ett alternativ. Och blir varje liten mommo hemma vid morgonkaffet är det glest i leden utanför ambassaderna.
Vi har just högtidliggjort Förintelsens minnesdag.
Man måste ställa sig i rätt läger. ”Tillsammans är vi starka” hälsar Amnesty och tackar demonstrationsdeltagarna. Och det är banne mig ingen kliché.
