Åter var det dags. Runebergstårtor (och nuförtiden punsch) serverades på jobbet, grundat som det är till nationalskaldens ära. Ikväll har många författare och forskare premierats i samband med arbetsplatsens illustra årsfest. Jag noterar att det är ganska rundliga summor man utdelar nuförtiden. Och det är bra det, väl unt, grattis bara hela konkarongen!
Jag gick på körövning istället för att delta i tillställningen. Det medförde att jag blev ensam kvar i kontorslokalen när alla andra lämnat huset med frasande långa kjolar och böljande lockar. Att vara ensam i ödsliga utrymmen gillar jag inte – jag avskyr ju t.o.m. att sova ensam hemma. Därtill hade jag nyss sett gastkramande deckaravsnitt på Netflix – miljöerna där var vindlande och fyllda av skrymslen snarlika dem i vårt exilkontor.
Fort försökte jag avsluta arbetet, naturligtvis fastnade papper i kopieringsapparaten när jag printade, det knarrade och knakade i gångarna som det gör i alla äldre hus. Vilken lättnad att omsider stå ute på Mannerheimvägen, i sorl och trafikbuller. Bland folk.
Det är med Runebergsdagarna som med julafton – dom infaller allt tätare nu på ålderns höst. Också andra högtidsdagar är i antågande. Denna tid på året är ju räkningarnas förlovade period. De vita kuverten regnar ner genom postluckan till förödelse för de efterjulstomma bankkontona. Men i dag låg ett annorlunda brev i högen, det var adresserat till maken.
Lilla S hade utvalt mofa att vara hennes gäst på förskolans Alla hjärtans dag-fest. Det blir kaffekalas och lite program. Tänk att S valde mig, puttrade maken belåtet och fingrade på det fina kortet som var prytt av en sinnrikt tillverkad rosa hund.
Ibland är det inte så dumt med återkommande årsfester. T.o.m. dom förhatliga importerade innovationsfesterna med amerikanskt stuk har sina poänger.
En grådaskig Runebergsdag då det än är långt till vår.
Carola Ekrem 