Mitten av februari och jag har redan varit 4 ggr på bio sen tredjedag jul! Det kan gå månader, ja halva år innan jag kommer iväg annars. Men i år har det blivit av.
Jag har sett Turner, Paddington, Turist och ikväll The Theory of Everything. Alltså en kulturfilm, en barnfilm, en svensk Guldbagge-vinnare och en Oscars-favorit. Varierande, och det är ju just det bio skall ge: inträde i nya världar, upplevelser.
Kvälllens film passade paret Ekrem perfekt. Det är mera sällan vi gör varandra sällskap på bio. Jag vill se historiska dramer och romantiska komedier. Maken vill ha råkurr i rymden och sånt.
Men Stephen Hawkings liv erbjöd både kärlek och fysik, så det var perfekt.
Vilka liv som utspelar sig på vita duken – och märkligast är det ju när förebilderna är verkliga! Något gemensamt har Turner och Hawking, det som gör dem större än andra människor och därmed filmatiska: det envisa kämpandet för vad man ser är ens väg. Den självklara tilliten till sin förmåga. Och båda hade dom ju nog hustrur som hette duga också.
Livet är alltid skönast på bio – eller mest eländigt – och i vissa fall avslöjande. Pappan i Turist som visade sig vara en ynkrygg när det gällde kan man kanske i högre grad känna likhet med. Vi vill så gärna föreställa oss vara hjältar som osjälviskt agerar för de andras bästa. När det kommer till kritan kanske också vi skulle fly undan den hotande katastrofen utan en tanke på någon annans överlevnad.
Sånt tål att tänka på – både hjältedragen och fegisdragen. I bästa fall lever biobesöket kvar hos en länge efteråt.
Och film är bäst på bio – den tesen håller nog än i denna Netflix-tid.
Carola Ekrem 