Åter träffades studentklassen 1974 från Svenska flicklyceet (Bullan kallad efter läget vid Bulevarden i Helsingfors). Bullgummorna har vi börjat kalla oss, namnet myntades skämtsamt av en klasskamrat, och tycks ha fastnat. Bullgummorna är på gränsen till pensionen och det sista levnadsblocket.

Inte konstigt att diskussionerna vid (de under det senaste året tätare) träffarna rört sig mycket om åldrandet och döden. När en av gummorna, G, råkar jobba på Krematorieföreningen erbjöd sig en sällsynt möjlighet: vi inbjöds att göra en rundtur på det splitternytt ombyggda krematoriet vid Sandudds begravningsplats.

Bara en av oss avböjde. Resten samlades i februarigrådasket utanför Krematoriekapellet. Det var konkret och handgripligt – krematoriemästare Fred lät oss se kistorna glida in i ugnen och introducerade oss sedan i teknik och praktik – allt från högtekniska kommentarer till en titt in i lådan där det inte brännbara förvarades – alltså alla inopererade metallbitar människan kan ha i dag. Processen var ekologisk, genomtänkt, värdig och tankeväckande.

Jag tycker om tanken att som sista anhalt bli föremål för krematoriets engagerade personals no-nonsense omsorger. Ett femtiotal kistor stod i rader i väntrummet utanför rummet med ugnarna. Jag ska komma ihåg att skriva ner att min kista en gång ska vara av enkelt trä – inga oekologiska polyesterprydnader ska förstöra ugnarna.

Efter rundvandringen spelade kantor Anne några vackra stycken för oss i kapellet. Stormskärs Maja-tonerna fyllde valvet.

Döden är en del av livet, så är det. Genom tysta gator återvände vi till ett Helsingfors som sjöd av Alla hjärtans dag-firande. Plötsligt har ”Vändagen” blivit den stora restaurangdagen – hela stan är på fötter, både familjer och älskande par. Vi hade bokat i god tid och kunde bänka oss för middag på Trattoria Sogno.

Vilken kontrast mellan tystnaden bland de döda och det hektiska sorlet på den överfyllda restaurangen! Livets två motpoler.

Bullgummorna som nu fått blodad tand att uppleva saker tillsammans planerar redan nästa träff. Kanske något med temat Sibelius – i maj när solen skiner. Eller ta en kopp afternoon tea på Kämp? Hursomhelst är det viktigt att inte släppa kontakten – vi har ju faktiskt känt varandra i 50 år – och då ska man inte tappa bort varann i livets vimmel!

IMG_2897

IMG_2902