Hemma

Efter midnatt var vi hemma i går. Trevlig taxichaufför hämtade oss på slaget, vi hade gjort upp redan på avresan. Stora taxibilar är inte lätta att komma över improviserat. Flickorna somnade i den mjukt guppande bilen. Men nog har de varit oerhört i farten också, alla dagar.

I går kom regnet, man kan ju inte undvika det i London. Det började turligt nog droppa först när vi vandrat genom Kensington Gardens ner mot museerna. På vägen hälsade vi på två vänner: Peter Pan och Prins Albert. Tradition att göra det, tredje gången för T nu, andra för S. Flickorna har fallit pladask för London, liksom vi andra i sällskapet.

Men hu, det var faktiskt Half Term och tusentals skollediga barn sökte underhållning. Vilket betydde oändliga köer, från tre portar, till Natural History Museum. När vi efter mycket stampande i duggregnet äntligen kom in var det 45 minuters ytterligare kö till det största dragplåstret, vårt egentliga mål, dinosaurieutställningen.

Vi har ju sett den förr, men ändå tyckte jag lilla S, vår största dinoentusiast, visade prov på stor mognad och realistisk kalkylationsförmåga när hon gick med på att besöka andra avdelningar denna gång. Trots att dinoutställningen är fantastisk.

Det fina med barn är ju att allt har underbarhetspotential: istället undersökte vi ädelstenar, beundrade årsringarna i ett uråldrigt träd, kollade på egendomliga djuphavsfiskar. Man rymdes någorlunda bra in i resten av museet.

Före Natural history tittade vi förresten in på V&A, mommo hade spanat in en brudklänningsutställning. När mor gick in gratis med presskortet, flickorna likaledes var avgiftsfria och mommo i detta land redan åtnjuter senior citizen-rabatt var utgiften ringa. Flickorna tyckte det var kul att välja finaste brudklänning och titta på filmer från kungliga bröllop. Mofa stannade dock utanför.

Sen började dagens trista bit, att ta sig till Victoria station, pressa in sig i Gatwick-expressen, trassla med krånglande incheckningsautomater och kringelkroka sig genom säkerhetskontrollen. Gatwick har familje-avdelning vid kontrollen, Gud signe dem. Det går möjligast smärtfritt där. Personalen är jättevänlig.

Men nog är flygandet i dag en invecklad konst – det förvånade mig inte alls att en familj kom till kontrollen oincheckade, med allt bagage, man hade hoppat över ett steg i proceduren. Vänlig tjänstekvinna vandrade tillbaka med dem till föregående anhalt.

Det har sannerligen inte blivit klarare med resandets rutiner, och snabb som blixten ska man vara när man klickar in sina data. Lägger man ett pass på sned i skannern hotar hela processen avbrytas. Passkontrollerna – t.o.m. vid ankomsten till hemstaden är notoriska. Jag synades extra noga denna gång. Ekrem är också ett turkiskt namn, och jag ser ju inte oturkisk ut direkt. Så det var ett rysligt tittande och knäppande. Världen är farlig i dag och man vet inte vilken mommo som hör till vilken falang.

I dag är man lite sur i magen som ofta efter London-besök, maten där är ju inte direkt topphälsofrämjande. Men vi är glada över att ha fått resan gjord, det har hörts om många sportlovssällskap som fick stanna hemma då säsongens sjukor slog till.

Nedan några bildminnen från gårdagen: trapporna i Natural History museum som inte står Hogwarts efter. Och flickornas nya brittiska vårhattar, inköpta på Marks & Spencer.