Påsk, äntligen

”Berätta din historia här” står det i skrivrutan i mitt bloggverktyg WordPress. Ja, så mycket till historia har jag som vanligt inte att komma med. Några strödda reflektioner på sin höjd. 

Påskhelgen stundar, ingen av oss ska resa nånstans, några i familjen har utvecklat vårinfluensa, fler stupar kanske när ledigheten börjar. Så brukar det vara. Uselt väder utlovas. Tur man inte bytt bildäcken än. 

Jag har påskpyntat, det är som jag konstaterat förr i kontrast till julens överdåd underbart kravlöst. Sparsmakat, men ändå fint. Lite narcisser ska vi köpa till balkongen och planera meny till långhelgen. 

Nattvardsgudstjänst firas på skärtorsdagen i lilla kapellet i backen och sen blir det påskdagens festhögmässa i domkyrkan. Första påsken i nya hemmet är det ju, 13.4 får vi fira årsdagen av att vi kom på lägenhetsvisning hit. Det var palmsöndag då, en riktigt ruggig dag, minns jag. Förra boarna hade narcisser på balkongen och jag förälskade mig handlöst i utsikten över Esboviken och bostadens öppna planlösning. 

På den vägen är det och i morgon har vi bott här i 10 månader. Påskpyntet har som allt annat funnit sin plats och allt mera sällan tänker man på hur det var på Kantelevägen 13. 

Ett litet knip känner jag i hjärtat. När jag var kyrkosångare sjöng jag varje kväll i stilla veckan. Påskfirandet blev intensivt, från aktläsningskvällarnas mollbetonade passionssånger (Frälsare på korsets stam…) via långfredagens kolsvarta a capella-toner (Han på korset han allena …) till påskmorgonens orgelbrusande jubel (Han lever, ja han lever…).

Det var en sanslöst fin tid, men den är förbi nu. Om jag får önska en sak till i livet i musikväg vore det att få sjunga   Bachs Matteuspassion. Det är knappast troligt att den önskan uppfylls, men var det inte en av de andliga sångerna som slutade med orden ”jublande förkunnar vi, undrens tid är ej förbi”!

Den fromma formuleringen fokuserar jag på och önskar läsarna god fortsättning på stilla veckan!

  

Tankar hit och dit

Det var inte att ligga och masa sig i morse – damkören hade körlördag och den startade klockan 10.00. Intensiv och bra dag, sångteknikundervisning och tid att slipa inför vårens konsert. Att lyssna på hur sångarsystrarna undervisades av pedagogen var märkligt. En alt 2:a – i övre ändan av vårt åldersregister –  sjöng ”Sakta vi går genom stan” med oväntat ungdomlig röst som förtjuste också lärarinnan. En sopran 2:a visade sig ha ett väldigt högt register uppåt – det blir kanske flytt en stämma upp. Inget är som det ser ut – man vet inte ens själv vad en skicklig lärare kan plocka fram! Jag hann inte pröva min lycka. Vet ju att jag är en riktig standardkörsångare utan finesser. Men dagen lärde oss att dolda talanger står att finna – kanske hade också jag överraskat!

Vi avslutade med middag på restaurang och sen åkte jag hem över grådaskiga broar. I morgon ska klockan ruckas – den förbenade sommartiden inleds. 

Nu sitter jag här och lyssnar på countrymusik i Radio Vega. Bloggar, surfar, har plockat fram en gammal låda med brev från äldre tider, brev till ett jag som var annorlunda än jag är i dag. Kort och brev jag glömt, som ibland förvånar lite, väcker skratt eller irriterade utrop. Ja ja, så var det ju ….

I FB var det trist att se att det aviserades att vännen T i dag firade födelsedag. Några hade t.o.m. sänt honom glada gratulationer. Det är bara det att T har varit död en längre tid nu. I den virtuella världen hänger man med längre. 

Jag hoppas T har installerat sig väl där han befinner sig nu och att vi en gång igen får sjunga gospel- och barocklåtar tillsammans. 

I morgon kommer maken hem. Just nu rumsterar han i Madrid, äter tapas, dricker öl, träffar kolleger från hela världen och får tydligen en massa inspiration för sin fysikundervisning.

 Väl unt, men jag tycker om att ha honom hemma! 

 

Våffeldagen

I dag är det faktiskt den rätta Marie bebådelsedag, 25.3, även Våffeldagen kallad på sina håll via förvrängningen av namnet Vårfrudagen. Jag ser på FB att det ätits våfflor åtminstone i Trondheim och minns att det förr om åren ibland förekommit på barnbarnens dagisar också, om jag inte missminner mig. Själv har jag glömt att fira.

Det är jobbiga dagar mediemässigt. Det är det alltid när nån stor olycka skett, fast man inte personligen är berörd. Flygkraschen i alperna lägger ett mörkt moln över tillvaron. Man påminns om att livet är på lånad tid, man drar paralleller till skolresor maken gjort med lika förhoppningsfulla ungdomar som nu gjorde sin sista resa mellan Barcelona och Düsseldorf. Man gillar inte tanken att maken ska flyga till Madrid i morgon. Man tycker att man ogärna vill flyga igen. Man tycker allt roligt har fått en avigsida. Att allt är för skört, för oberäkneligt. För mycket. 

Det är också nyheter om terrorister i till synes lugna arkeologiska museer. På FB ser man att bekanta personer varit mycket nära att göra ett besök där just när attacken tillstötte. Det är elände både planerat av människan och elände som orsakats av slumpen, slarv, tekniska skäl. Man går aldrig säker. 

Men man vet också att man sannolikt snart är på färd igen, för vad är alternativet – att sitta hemma som i en burk med locket på. Att låta världens ondska vinna, att låta ängslan styra livet. Men när man hör om den där ultimata skräcksituationen, just då tappar man sugen. När det man i hemlighet fasar för verkligen sker. Att nån i 8 minuters tid satt i planet och visste att nu barkar det åt skogen. Låter sig inte föreställas, men fyller ändå tankarna.

Nej, jag skulle inte blogga om detta, men det bara blev så. Också den troende står villrådig – vad är meningen med detta liv, vad ska det leda till, tjäna till? All denna hemskhet.

Nå, det blir helg och den ska jag alltså fira solokvist. Körlördag blir det, det är bra med lite program och liv i luckan. Lite bubbel har jag köpt och något gott att äta. Palmsöndag är det – och vi har gudstjänst i lilla kapellet i backen. Jag har gjort en lista över sysslor jag ska sköta, TV-program jag ska se, annat jag kan hitta på. 

Nog ska väl helgen gå, och sen är vi inne i Stilla veckan.

Tänk att det redan är en vecka sen vi åkte till Istanbul. Och jag stod och poserade i lilla haremsporten.



Hemma igen

Vanlig arbetsdag, hård blåst och regn. Tillbaka i verkligheten är man. Av den underbara resan återstår som alltid en bunt vackra inträdesbiljetter och visitkort till restauranger. Denna gång tog jag också tillvara den trevliga lilla menyn Turkish Air delade ut inför matserveringen. Här var systemen som förr i civiliserad aviation – också i turistklass fick man välja mellan två huvudrätter, förrätt och efterrätt listades också och vinet var liksom resten gratis. I första klass såg jag rentav att två kockmösseklädda officianter skötte serveringen. Stiligt bolag!

Jag har också i min hög en klatchig liten broshyr från Kilic Ali Pasa Hamami och en söt nyckelring med en bild av Galata-tornet. Tornet blev f.ö. obesökt ty avgiften ”For foreign people” var 25 lire mot 5 för ortsbor. Tjaa… nån tanke bakom det?

Det kom ett trevligt brev från Loreta på Hotell Neorion, hon hoppades vi kommit väl hem och önskade oss hjärtligt välkomna tillbaka. Var det något vi ville anmärka på? Mitt svar kan inte ha lämnat någon i tvivelsmål om hur väl vi trivts och mått i det lilla hotellet. Loreta kvitterade med ett glatt tack och hälsade  från hela personalen. Det känns nästan som om man fått ett litet hem i Istanbul!

T och S var nöjda med sina haremstofflor, turkiska byxor, halsband och armband. Äppelte hämtade dottern också hem och en urförtjust S tyckte genast man borde resa tillbaka och inhandla lite mer av den goda drycken. Maken har avnjutit både cigarr och halva, alla har fått sitt. 

Resebyket är tvättat och väskorna uppackade. Nuförtiden behöver man inte kasta sig över dagstidningsbunten heller, jag läste båda hufvudstadsdrakarna i nätform på min mobiltelefon under resan.

Så vad kan man längta till nu? Påsk blir det förstås. Sen har vi en liten överraskningsteaterresa till Åbo – flickorna ska bjudas på Ronja Rövardotter och övernattning på hotell, det vet dom inte  om än. Sen hägrar åter en utfärd med klasskamraterna – vi har blivit ett sammansvetsat gäng på tröskeln till ålderdomen.

Ja och lite jobba ska man ju också mellan muntrationerna. Förstås. 



Istanbul dag 3

Ösregn. Vi började med att ta taxi till Chorakyrkan som visade sig innehålla mycket från första grundkursen i konsthistoria, den om världskonstens absoluta pärlor.

Tidiga som vi var fick vi njuta ensamma, men lyckades fånga taxi till Blå moskén. Rejäl kö och mycket rumba kring av- och påtagandet av skorna. En oandlig kalabalik, tycker jag. Men ack den duvbå interiören! All stress var glömd.

Te är inte min dryck -men här sitter en kopp! Värmer, framför allt. I borden bredvid röktes vattenpipa och familjer lördagslunchade. Och värmelampor spred välbefinnande.

Dottern hade beslutat bjuda mor på hamam – hon har ju varit här förr. En vacker, 400-årig lokal, en fast ritual, aldrig har jag känt mig så genomskrubbad! 

Fast först fick jag panik – andan gick inte i värmen, det svindlade. En påpasslig baderska hällde 2 skopor kallt vatten över mig – det gjorde susen! Sen var allt på rätt köl, och den rara unga baderskan som var min assistent fick rejält med dricks!

Definitivt redo för repris!

Sista kvällen, då ska trerättersmiddag ätas.

Älskar f.ö vårt hotell, Neorion, gratis vin och meze hela dan, och små presenter på sängen. Personligt och speciellt.

Nu tittar solen fram. Naturligtvis för det är ju en av universums lagar att den dag man reser hem – då instundar alltid det bästa vädret… Strålande sol utlovas alltså för i morgon och temperaturen skall stiga med 10 grader…

   

 Nyskrubbad och fräsch!

Istanbul dag 2

Turisterna uppe i ottan, klockan 9 stod vi vid Topkapipalatsets port. Vi startade med haremet, det var ännu lugnt och fantasin hade plats. Hur kan det ha varit ett leva här? Vara den yngsta, skönaste och mest mobbade konkubinen. Köpte en bok i museishopen för att få lite koll.

I Hagia Sofia var det vikingen Halvdans graffiti som berörde mest. Vad kan han, en son av det karga Norden, ha tänkt i denna glimrande helgedom. Vad gjorde han efter att han ristat sitt namn i runskrift i marmorn? Åkte han nånsin hem igen? Och berättade om mirakelkyrkan långt nere i söder.

Såna tankar väcker resor. Många funderingar om tro och trosutövning snurrar också.

Man måste resa så mycket man kan. Annars förblir ju världen förfärligt liten. 





Istanbul dag 1

Vansinnestrafik. Fungerande spårvagnstrafik dock. Hotell Neorion tycks nå upp till sitt mysrykte på Tripadvisor. Lite meze blev middag i dag. Galata-tornet är beskådat och halva köpt. I morgon börjar turistknoget på allvar. Böneropens magi. Och tanken: det är inte många meter till Bosporen. Och Asien. Allt är lite annorlunda, men ändå lika.





Cinderella och mommo

Veckan startade trögt. Det är den tiden på våren då tröttheten drabbar mig som en dimma vid fyratiden. Då sopningen av gatorna gör att stan är fullkomligt impregnerad av damm. Som gör att jag bara nyser och nyser. Det är den här tradiga tiden mellan vinter och vår då det är soligt men iskallt ute. Och iskallt inne på jobbet också. Både tröja och sjal behövdes i dag. 

Då är det lätt att börja tänka i banorna whiskytoddy, värmande cognac, mustigt rödvin som får kinderna att blossa. Men det är ju inte bra. Såna funderingar ska mommor ha bara på helgen – och lite på onsdag. 

På måndag får man hitta på något annat uppvärmande och uppiggande. Man får gå på bio. Man får välja det som  lockar mest. Och då väljer mommo Cinderella. Ty mommo har börjat vandra i barndomens landskap igen, riktigt aktivt när det gäller filmval t.ex.

Nå det var ju upplagt för oss vuxna också. Kenneth Branagh regisserar, Cate Blanchett agerar styvmodern, Derek Jacobi kungen, två favoriter från Downton Abbey spelar huvudrollen och hennes ena styvsyster.

Det är påkostat. Det är romantiskt. Det är verklighetsflyktigt. Det slutar lyckligt. Det värmer som en bägare Jameson. Och är kanske lite hälsosammare. Som  omväxling i alla fall. 

Du och jag Cinderella. Jajamen, du och jag mommo Ekrem. Tror jag det.



Tråkiga söndagskväll

Undrar hur dom blir när man har förmånen att vara pensionär – söndagskvällarna. Veckans tristaste afton, tycker jag nu. I bjärt kontrast till fredagens förväntan och avslappning. Helgen är över för denna gång, nu börjar en ny vecka, man ska upp tidigt, hasa iväg genom stan, knoga på. 

En riktigt bra weekend var det, i vanlig anda. På fredag brukar jag alltid sluta jobba några timmar tidigare, ofta tar maken och jag en drink på stan och åker sen hem där vi unnar oss en tupplur – man hushållar på något sätt med veckans ork så det räcker till fredag eftermiddag. På fredag ska man inte städa hos oss, nejdå. Vi slappar vid TV:n och tar oss ett glas bubbel till dotterns nyproducerade podd-avsnitt. Och äter något smått och gott.

Nu när vi har blivit Esbobor åker vi rätt sällan in till huvudstaden på lördag. Rätt ofta gör jag S sällskap till simhallen, jag vattenlöper några vändor och kosar mig i bastun medan hon undervisas i simkonstens finesser. 

Denna lördag hade vi ett mångsidigt program med hämtanden och levereranden av S och T, vi skulle passa in två simskolor, ett födelsedagskalas och ett bakningsjippo – men bor man nära varann som vi gör nu är det inget problem. Mellan verserna hann vi ta oss en Chicken Tikka på restaurang Kruunu i lokala köpcentret. Hastigt gjorde vi lite veckostädning också, jag dammtorkar och maken dammsuger. Nya boendet är väldigt lättstädat!

På eftermiddagen  bakade T och S  regnbågssockerkaka hemma hos oss, under väninnan M:s ledning. I närvårdarutbildningen ingår introduktion av barn i ett bakningsprojekt. Snart var båda  flickorna turkosblå och rosa i hela ansiktet – regnsbågskakan gjorde skäl för sitt namn och smeten var supergod.

Melodifestival på kvällen förstås. Jo jag tycker Eurovisionens schlagertävling är både traditionsvetenskapligt intressant och därtill mycket underhållande – jag vet att alla inte gör det, men var och en blir salig enligt sin filosofi.

Sen blev det solig söndag och 5 km vandring längs Sökö strandpromenad, den friska luften och det bländande ljuset överväldigade. Om några månader vimlar det av simmare på sandstranden vid Klobbens havsbad…

Ja – och så är då söndagskvällen kommen och allt det roliga över. Skrutt också! Men ganska snart är det ju faktiskt fredag igen. 





Nya konster

Sakta börjar det nygamla arbetsrummet kännas hemma igen. Väldigt kalt är det på väggarna ännu, tavelupphängningen ska ske centraliserat. Jag längtar efter granna planscher, några fotografier av lekande barn tagna av gymnastikläraren Maximilian Stejskal på 30-talet, saknar den på något fältarbete hittade silverpapperstavlan med den kuriösa texten ”Jaag beedär” som alltid prytt väggen just i mitt arbetsrum på arkivet. 

Nyheter bjuder rummet också på. Vi har fått höj- och sänkbara arbetsbord. Man kan alltså stå och jobba om man vill. Först kändes alternativet främmande. Aldrig i livet! Efter två dagars oavbrutet sittande på föreläsningar i fortbildningens tecken denna vecka kände jag mig emellertid som en tillskrynklad trasa. Varje led knakade när jag rörde mig, ryggen var stel, jag kände mig hundraårig. 

Så i dag skruvade jag upp bordet och började idka bröllopsstudier stående strumpfota vid min dator. Jag märkte fort att jag rörde på mig mer överlag. Det gick flinkare att plocka fram böcker ur hyllorna, jag kunde breda ut grejer på hjälpbordet och vandra av och an mellan mina materialhögar. Till sist visste jag inte vid vilken hög jag lagt ifrån mig glasögonen. Det skapade lite stress, men annars var experimentet lyckat. När ergonomi-experten besöker arkivet om nån vecka ska jag kolla upp detaljerna. Det kan inte vara svårt att lära denna gamla hund – stå. Nyttan kan vara oanad.

Lite solsken ändrar ju på det mesta. Kom i dag ihåg att man faktiskt från mitt arbetsrum ser domkyrkans kupol och kors avspegla sig i grannhusets fönster. Det är vackert och lite speciellt. 

Långsamt har vi hittat tillbaka till de gamla matställena också. Under exiltiden erbjöd stadens centralaste kvarter ett vitt sortiment (ohälsosam) restaurangmat. Nu äter vi åter på de statliga restaurangerna där utbudet är enklare, men råkosten riklig. Och så har vi ju fått Cafe DaJa i kvarteret! Varje fredag vankas det nu Flammkuchen! 

Som att dinera i Berlin är det. Och det gör väl ingen arbetsmiljö sämre!

P.S Lite reklam följer! Om nån undrar vad jag studerade på datorn just i fotograferingsstunden kan jag avslöja att jag tog mig en titt på databasen Bebyggelsenamn på http://www.sls.fi. Där får man reda på bakgrund och historia till mängder ortnamn – jag vet nu att min egen nya hemort Sökö år 1544 finnns omnämnt med namnet Souckis – inte olikt dagens finska namn Soukka. Namnet kommer från ”soukko” som betyder smalt sund och här anspelar på en fortsättning av den nutida Kaitviken (som skimrar t.v. när man tittar på utsikten från vår balkong). Det kan ju vara skoj att veta!