I morse fick en artikel i hufvudstadsdraken mig att minnas. ”Vårda sina äldre ett svårt uppdrag” var den rubricerad. Här berättade 50-åriga sonen om hur det är när alzheimersjuka pappa bor för sig hemma. Han relaterade svårigheterna att hålla telefonkontakt med en demenssjuk. Om hur det är när pappa ger sig ut på vandringar nattetid, inte kan skilja på sina söner, inte kommer in på något bra boende. 

Så var det för oss för ca 7 år sedan. Moster i Tavastehus hade som följd av en bypass-operation drabbats av demens. Minnessjukdomen smög på. Först klurigt, det var inte lätt att identifiera hennes hörselvillor som hallucinationer t.ex. Moster var ju alltid klarast i huvudet av alla. Inte for hon fram med falska vittnesbörd. Men det fanns ingen granne som sjöng och tvättade byke och larmade natten lång. Visade det sig.

Hemvårdarna höll ett öga på situationen. Jag ringde varje kväll, det var klarare och dunklare samtal, diskussionerna gick på lina. Nattliga utfärder ut på gatan rapporterades. Vi besökte moster varannan vecka, systern varannan. Det segade sig fram, vi fick omsider myndigheterna att inse att hemmaboendet inte gick. Jag hade en klump i magen varje kväll. Svarar hon i telefon? Hur låter hon? 

Till sist fick moster plats på sjukhuset med utsikt över sitt gamla hem. ”Jag tycker liksom jag nångång bott där”,sa hon och pekade mot hemhuset. Det hade hon. Några veckor sen.

Vintern och våren när hon flyttades till det moderna boendet utanför stan gick i en dimma. Jag minns få detaljer, vi besökte henne fortfarande varannnan vecka – Tavastehus är dock 100 km bort. Det var oklart om hon visste vem vi var. Men en märklig kontakt fanns, vi satt och läste tidningen tillsammans och fnittrade över olika politiker hon faktiskt ibland identifierade. Det var bara att agera i takt med sjukdomens förlopp. Ibland positiva stunder när hon länge tittade på fotografierna jag hämtat – ”får jag hålla de här, jag tycker om att titta på dem”. Ibland besök då hon satt och stirrade framför sig med ett kramdjur i fast grepp. 

Så kom slutet: höftbrott efter en fall-olycka, en operation som ledde till en tid i koma. Jag råkade besöka henne natten och morgonen då döden barmhärtigt kom. Som en vän och befriare. 

Tusentals sådana historier över hela Finland, egentligen med få variationer. Vi vill göra rätt, vi vill ställa upp, men avstånd och omständigheter gör det svårt. Med facit i hand har jag ändå fler soliga än dystra minnen av sjukdomstiden. 

Vårdpersonalen var ett stöd. 

Trots allt tappade moster och jag aldrig helt kontakten i dimman. Vi hade skrattet kvar, det som alltid fanns där, redan när jag satt i famnen på henne vårvintern 1957. Fast den gången hade jag kissat ner mig och fått klä mig i småkusin O:s jättelika kalsonger. Därav min trumpna uppsyn.