Sakta börjar det nygamla arbetsrummet kännas hemma igen. Väldigt kalt är det på väggarna ännu, tavelupphängningen ska ske centraliserat. Jag längtar efter granna planscher, några fotografier av lekande barn tagna av gymnastikläraren Maximilian Stejskal på 30-talet, saknar den på något fältarbete hittade silverpapperstavlan med den kuriösa texten ”Jaag beedär” som alltid prytt väggen just i mitt arbetsrum på arkivet.
Nyheter bjuder rummet också på. Vi har fått höj- och sänkbara arbetsbord. Man kan alltså stå och jobba om man vill. Först kändes alternativet främmande. Aldrig i livet! Efter två dagars oavbrutet sittande på föreläsningar i fortbildningens tecken denna vecka kände jag mig emellertid som en tillskrynklad trasa. Varje led knakade när jag rörde mig, ryggen var stel, jag kände mig hundraårig.
Så i dag skruvade jag upp bordet och började idka bröllopsstudier stående strumpfota vid min dator. Jag märkte fort att jag rörde på mig mer överlag. Det gick flinkare att plocka fram böcker ur hyllorna, jag kunde breda ut grejer på hjälpbordet och vandra av och an mellan mina materialhögar. Till sist visste jag inte vid vilken hög jag lagt ifrån mig glasögonen. Det skapade lite stress, men annars var experimentet lyckat. När ergonomi-experten besöker arkivet om nån vecka ska jag kolla upp detaljerna. Det kan inte vara svårt att lära denna gamla hund – stå. Nyttan kan vara oanad.
Lite solsken ändrar ju på det mesta. Kom i dag ihåg att man faktiskt från mitt arbetsrum ser domkyrkans kupol och kors avspegla sig i grannhusets fönster. Det är vackert och lite speciellt.
Långsamt har vi hittat tillbaka till de gamla matställena också. Under exiltiden erbjöd stadens centralaste kvarter ett vitt sortiment (ohälsosam) restaurangmat. Nu äter vi åter på de statliga restaurangerna där utbudet är enklare, men råkosten riklig. Och så har vi ju fått Cafe DaJa i kvarteret! Varje fredag vankas det nu Flammkuchen!
Som att dinera i Berlin är det. Och det gör väl ingen arbetsmiljö sämre!
P.S Lite reklam följer! Om nån undrar vad jag studerade på datorn just i fotograferingsstunden kan jag avslöja att jag tog mig en titt på databasen Bebyggelsenamn på http://www.sls.fi. Där får man reda på bakgrund och historia till mängder ortnamn – jag vet nu att min egen nya hemort Sökö år 1544 finnns omnämnt med namnet Souckis – inte olikt dagens finska namn Soukka. Namnet kommer från ”soukko” som betyder smalt sund och här anspelar på en fortsättning av den nutida Kaitviken (som skimrar t.v. när man tittar på utsikten från vår balkong). Det kan ju vara skoj att veta!
Carola Ekrem 