Veckan startade trögt. Det är den tiden på våren då tröttheten drabbar mig som en dimma vid fyratiden. Då sopningen av gatorna gör att stan är fullkomligt impregnerad av damm. Som gör att jag bara nyser och nyser. Det är den här tradiga tiden mellan vinter och vår då det är soligt men iskallt ute. Och iskallt inne på jobbet också. Både tröja och sjal behövdes i dag. 

Då är det lätt att börja tänka i banorna whiskytoddy, värmande cognac, mustigt rödvin som får kinderna att blossa. Men det är ju inte bra. Såna funderingar ska mommor ha bara på helgen – och lite på onsdag. 

På måndag får man hitta på något annat uppvärmande och uppiggande. Man får gå på bio. Man får välja det som  lockar mest. Och då väljer mommo Cinderella. Ty mommo har börjat vandra i barndomens landskap igen, riktigt aktivt när det gäller filmval t.ex.

Nå det var ju upplagt för oss vuxna också. Kenneth Branagh regisserar, Cate Blanchett agerar styvmodern, Derek Jacobi kungen, två favoriter från Downton Abbey spelar huvudrollen och hennes ena styvsyster.

Det är påkostat. Det är romantiskt. Det är verklighetsflyktigt. Det slutar lyckligt. Det värmer som en bägare Jameson. Och är kanske lite hälsosammare. Som  omväxling i alla fall. 

Du och jag Cinderella. Jajamen, du och jag mommo Ekrem. Tror jag det.



Annonser