”Berätta din historia här” står det i skrivrutan i mitt bloggverktyg WordPress. Ja, så mycket till historia har jag som vanligt inte att komma med. Några strödda reflektioner på sin höjd. 

Påskhelgen stundar, ingen av oss ska resa nånstans, några i familjen har utvecklat vårinfluensa, fler stupar kanske när ledigheten börjar. Så brukar det vara. Uselt väder utlovas. Tur man inte bytt bildäcken än. 

Jag har påskpyntat, det är som jag konstaterat förr i kontrast till julens överdåd underbart kravlöst. Sparsmakat, men ändå fint. Lite narcisser ska vi köpa till balkongen och planera meny till långhelgen. 

Nattvardsgudstjänst firas på skärtorsdagen i lilla kapellet i backen och sen blir det påskdagens festhögmässa i domkyrkan. Första påsken i nya hemmet är det ju, 13.4 får vi fira årsdagen av att vi kom på lägenhetsvisning hit. Det var palmsöndag då, en riktigt ruggig dag, minns jag. Förra boarna hade narcisser på balkongen och jag förälskade mig handlöst i utsikten över Esboviken och bostadens öppna planlösning. 

På den vägen är det och i morgon har vi bott här i 10 månader. Påskpyntet har som allt annat funnit sin plats och allt mera sällan tänker man på hur det var på Kantelevägen 13. 

Ett litet knip känner jag i hjärtat. När jag var kyrkosångare sjöng jag varje kväll i stilla veckan. Påskfirandet blev intensivt, från aktläsningskvällarnas mollbetonade passionssånger (Frälsare på korsets stam…) via långfredagens kolsvarta a capella-toner (Han på korset han allena …) till påskmorgonens orgelbrusande jubel (Han lever, ja han lever…).

Det var en sanslöst fin tid, men den är förbi nu. Om jag får önska en sak till i livet i musikväg vore det att få sjunga   Bachs Matteuspassion. Det är knappast troligt att den önskan uppfylls, men var det inte en av de andliga sångerna som slutade med orden ”jublande förkunnar vi, undrens tid är ej förbi”!

Den fromma formuleringen fokuserar jag på och önskar läsarna god fortsättning på stilla veckan!