Vi som är födda på femtiotalet har långfredagsfriden inbyggd i oss. Antingen man är religiös eller inte minns man hur tyst dagen var under barndomsåren, hur oändlig, hur passionsmusiken dånade i radio, hur alla höll sig hemma. Inga kyrkobesök ingick i makens och min familjs firande – men dagen färgades av känslan att återhållsamt och asketiskt beteende var önskvärt. Urgamla regler sitter i ryggmärgen – en i övrigt okyrklig väninna säger att hon inte ens i dag vill äta kött på långfredagen. Kristna jag har inga sådana dubier. Men tycker inte bubbel platsar på långfredagen. 

Tyst är dagen fortfarande i Finland. I västliga grannlandet tycks sekulariseringen ha gått vidare, har arbetskamrater som åkt på shopping i Stockholm. För inte så hemskt länge sen var t.o.m. biograferna stängda här hos oss – var det rentav på skärtorsdagen – men på på långfredagen var det öppet igen. Enligt någon tolkning av påskveckans dagars innebörd. Påsken är en märkvärdighetshelg som påverkar oss mentalt mer än många av oss kanske tror. 

Jag brukar ofta ta ledigt på skärtorsdagen, de sista semesterdagarna från fjolåret skall förbrukas. Gav efter för mitt konsthistorikerjag och kastade mig ut i museerna och gallerierna. Underbara berörande Robert Mapplethorpes fotografier visas i en bred utställning på Kiasma. Ännu en av de talangfulla männen som AIDS:en skördade under de hårdaste åren. 

Åt ärtsoppa, pannkaka och salladsbord på Kiasmas restaurang – trevlig personal, gott. Hade sen den osannolika turen att hinna se Nina Roos och Susanne Gottbergs utställning på Galerie Forsblom bara en timme före den skulle stänga för gott. Stora dukar, många köpta till de centrala moderna samlingarna. Wow, säger jag ! Nina satt i tiden på samma föreläsningar i konsthistoria som jag medan Susanne studerade filosofi på samma kurs med maken. Det minns nu konstnärinnorna inte, men vi har följt deras karriärer sen dess. 

Sist blev det återbesök hos Hammershøi på Amos Anderson, maken hakade på. Innan den utställningen splittras ska jag ta avsked med ytterligare en titt. 

Nå, sen åkte vi till Gårdsboden i Kyrkslätt och handlade lite mat till helgen. Närproducerat, fräscht – och årets i särklass bästa påsklimpa hade dom bakat. 

På kvällen blev det ännu nattvardsmässa i Sökö kapell. Vi var 16, präst, kantor och flöjtist inräknade. Litanian sjöngs – det är alltid flott att stämma in i omkvädet ”Hjälp oss milde Herre Gud”.

Och nu är det långfredagsmorgon. Inte en kotte syns från fönstret. Ja, utom en präktig hare som skuttar fram i skogsdungen vid parkeringsplatsen. Den långa fredagen har börjat.

  

Annonser