Det visade sig att påskharen inte alls  glömt mig, som jag trodde i senaste blogg. När jag anlände till påskdagens middag hos dottern meddelade T och S redan på trappan att påskharen sänt bud om att mommos chokladägg i år anlänt till familjen F:s adress. Det var bara att börja leta! En glad överraskning, nog hade det varit snopet om haren idkat åldersrasism!

 T överlämnade en gåva till, ett fint litet i skolan förfärdigat häfte ”Min påskbok” där hon skrivit ner och illustrerat de centrala bibliska händelserna. Maken är i likhet med många andra  mycket skeptiskt inställd till lågstadiets undervisning i biblisk historia. Jag vet inte, jag.

Det känns viktigt att barna tidigt får del av det kulturella arvegodset som är anknutet till årets fester. Jag gick ju själv i söndagsskolan under folkskoleåren och tycker mig ha fått en rätt sund bibeltolkningsinstinkt på den vägen. Kristen förblev jag också, en och annan glansbildstolkning till trots. 

Det centrala och viktiga blev liksom kvar. 

T, S och jag ser en hel del på kyrkokonst tillsammans. Om det är något som fängslar barn är det väl just den både drastiska och stämningsfulla ikonografin i kyrkorna. Bilderna inbjuder till – nej, de ropar på diskussion och fundering. Det är barn bra på, att ta in också mindre tvärsäkra tolkningar som kan sättas under luppen. 

Nej, jag tycker inte heller att man ska pressa in någon form av rätlinjiga eller fundamentalistiska historier i barnens tankevärld. Men ännu värre synes det mig att undanhålla dem det som egentligen är kärnan i varje trossystem: tron på det godas seger över en ovedersägligen existerande ondska. 

Jag är jättedålig på att argumentera om religion och för trosundervisning. Och det orkar jag inte heller. Men faktum är att jag blev jätteglad över T:s fina illustrationer av en böjd, sorgsen Jesus i Getsemane, tre dystra kvinnor vid ett fjärran kors, vaktat av en illmarigt grinande man. Och på sista sidan en brett leende ängel som förkunnar ”Jesus har uppstått, hurra, hurra”. 

För mig som inte kom iväg till kyrkan just alls denna påsk kan man säga att ”Min påskbok” blev rena rama förkunnelsen! Jag läste den faktiskt flera gånger och tror knappast något sagt ur predikstolen kunde ha fungerat bättre!