Weekenden är bara halv än, men mötena har redan hopat sig. Möten med människor, alltså.

Det började igår på Vårkonserten. Där satt G, min döda väninnas man i publiken. Det är på måndag 2 år sen C så hastigt och obarmhärtigt rycktes bort. Vi kramade varandra hårt, i visshet om att vi aldrig glömmer. När damkören skulle sjunga slutnumret kände jag hur det knöt sig i bröstet. C fattas mig, så är det.

Sen blev det tidig avfärd på jobbresa. Nu sitter jag i Vasa i mitt personliga lilla rum på Hotel Astor, summerar dagen i lugn och ro. I dag träffade jag gamla vänner, relaterade forna tider, hörde nyheter och serverades sanslöst god pasta.

På bokmässan dök gamla bekanta upp och vid kvällens middag för mässfolket från Litteratursällskapet var det mycket skratt – och en lite närmare kontakt med en skara kolleger jag haft en ytlig relation till tidigare.

I morgon hoppas jag också träffa en riktigt långvarig arbetskamrat på mässan och så ska jag än en gång försöka få pratet att löpa kring boken jag är här för att presentera.

Sen hem, och då följer långa ”berätta hur din helg var”-diskussionen med maken – han har mött folk på sitt håll också.

Nästa vecka borde vara ganska lugn. Det är bra det också. För jag har samlat så välsignat mycket att tänka på detta veckoslut.