Har en känsla av att jag skrivit om dem förr, de 32 av astronomen Tycho Brahe på 1500-talet fastslagna årliga olycksdagarna. I dag firade vi en här på Sökögränden. 

Min iPhone visade redan förra veckan krasslighetssymptom. Underliga pip, ingen ordentlig fart på laddningen, oväntade släckningar av skärmen. Två-åringen mådde inte bra, och i går slocknade livslågan helt. 

Nå, maken hade ledig morgon och begav sig till vad som beskrevs som snabbreparationstjänsten.

Kattsvansen. 

Först måste man uppvisa bevis på att man lagligen köpt apparaten. Eftersom den köpts i Stockmanns underbara elektronikavdelning, nån vecka sedan saligen hädangången, blev det mer invecklat. Stå och köa hos mobiloperatören som omsider kunde framprinta ett överlåtelsebevis – turligt nog hade jag köpt den på avbetalning via telefonräkningen. 

Sen skullle man själv stänga av Find my iPhone-funtionen, annars kunde inget göras. Det tog vi oss till att göra via makens apparater – patienten var ju oanvändbar. Men inga lösenord i världen öppnade funktionen. Först efter 15 minuter i telefon med help-desken lyckades operationen. 

Äntligen kunde telefonen inlämnas på kliniken som lovade leverera en frisk apparat om några dagar. Själva bytet av reservdelen skulle knappt ta nån tid – men till saken hörde någon ytterligare byråkratisk granskning av licenser – maken orkade inte, utmattad av alla krokar i långdansen, höra sig för om detaljerna.

Nu hoppas jag på att allt går vägen – jag längtar efter min kära telefon så det kniper i hjärtat – känner mig fullkomligt halv utan den. Och inte får ju nån tag på mig heller.

Väl hemma hade räkningen på utbytet av kökskranen som gjordes häromveckan,  anlänt, 400 bagis. En sprutande kran måtte väl kunna inbegripas i vår präktiga hemförsäkring, så jag googlade fram Folksams elektroniska skadeanmälan och började fylla i rutorna. Det stoppade strax ty min personnummer godkändes inte. Jag kom aldrig till skott med mitt bekymmer ty systemet släppte inte in mig – fast jag fyllt i alla nummer som fanns på försäkringsbrevet.

En Tycho Brahe-dag går det så hela tiden. Bara att ge upp och fortsätta i morgon. Vi får hoppas iPaden håller ihop till bloggens slut. 

Något roligt hände ändå – ett kort från Istanbul anlände – och därmed damp 10 andra kort hoppeligen ner i postlådor i vänkretsen. Det var ju förvisso 4 veckor sen korten postades. Vägen från Främre Orienten är ännu lång.

Vi hade ren gett upp hoppet om att korthögen nånsin skulle nå sin destination, så glädjen var stor.

En liten ljusglimt i Tycho Brahe-stämningen.