I dag var första koordinationsmötet för gudstjänstmedhjälparna i Nya församlingen. Min förhoppning har ju varit att komma in så smått i nån sorts församlingsaktiviteter igen, på en mer praktisk nivå.

Alla 11 runt bordet presenterade sig blixtsnabbt. Jag har varit med i 10 år, jag i 20, jag ”sen början” – när det nu kan ha varit? Det var det viktigaste. Så skulle turerna för kyrkvärdar, textläsare och nattvardsassistenter fördelas. Det var inte gott att nappa åt sig en kyrkvärdstur i detta gytter av fastslagna rutiner, parbildningar, dolda agendor. 

Med prästens benägna hjälp gick jag inte tomhänt från mötet utan är inprickad på två söndagar i september. 

Att vara nya flickan i klassen är inte lättare vid 60 än när man är 7. Vi församlingsaktiva är i sanning på en gång kyrkans största resurs och värsta förbannelse. Tror ni inte att också jag drog till med att jag nog varit aktiv i hela 30 år – i andra sammanhang. Skäms gumma! 

Vad är nu det att skryta med – att man täpper till all förnyelse och står som en mur mot alla främmande förmågor? Istället för att börja med att nalkas den nya personen med ett ”vill du hänga med mig den och den söndagen så du ser hur vi gör här hos oss – det varierar ju lite i olika församlingar”? De flesta av oss är dåliga på att bjuda in och involvera. Inte undra på att det är tomt i kyrkbänkarna. 

Men jag ska inte ge upp. Jag var min mogna ålder till trots 10-20 år yngre än de flesta andra – visst vill de ju ha återväxt och unga krafter! 😇

Det blir säkert ok vad det lider, men inkörningsperioder är jobbiga. 

Det blir kort vecka med Kristi himmelsfärd och en klämdag på fredag. Sen får vi barnbarnen hit på några övernattningar – mor beger sig på kommentatorsuppdraget i Wien. 

Ska bli skoj, vi planerar inget utan improviserar, tror jag. Latar oss lite.

Corn flakes finns ren i skåpet, sen får vi se. 

Ett nytt frukostkoncept tyckte jag mig för övrigt också själv behöva – köpte youghurt, torkade frukter och nötter. Det måtte vara yogan som fått mig på hälsosammare tankebanor!