Ett år sen studentklassen 1974 i Svenska flicklyceet, ”Bullan”, firade jämnt jubileum. Under det gångna året har vi ”Bullgummor” träffats flera gånger. Vi har ätit middagar, besökt Krematoriet i Helsingfors (en gummas arbetsplats) och nu senast i går guidats runt i kulturtrakten Tusby där en gumma bott i dryga 30 år nu.

Det blev Aino Sibelius för hela slanten – fin utställning i Träskända konstmuseum, besök i pyttelilla Ainola (där Ainos både tekniska och konstnärliga förmåga syns i varje knut) och sist middag på legendariska Krapihovi – även den bärande spår av den otroliga kvinnans talang – här gällande det kulinariska.

Ja, vi hann med ett besök på Lottamuseet också, det var tankeväckande det med. 

Planer på nya utfärder finns – på sätt och vis har vi ju med tanke på den snart stundande framtiden grundat en liten pensionärsförening. Varje kvinna har en vardag helt olik de andra klasskamraternas. Varje gång finns stort och smått att rapportera – nån har fått ett pris, nån har bidragit till att en staty upprests i främmande land, nån har gjort en resa, en annan är inte med denna gång ty ryggen opereras, några funderar över flyttning och uppröjning. 

Ingen träff är den andra lik ty kvinnornas liv vimlar – och det slog mig att man knappast i denna ålder mera skulle bli vän med en så här brokig skara kvinnor. Vi har ju grunden i den långa ungdomstiden i flicklyceet, den binder oss evigt samman – med den basen kan vi alla bjuda varann på våra blomstrande medelåldersjag! 

När krämporna kommer på allvar, när pensionsabstinensen slår till och livets takt tystnar kan vi säkert ha glädje av varann. Som bollplank, stödtrupp, guldkant. 

I går smakade Dessert-Charlotten och vi tassade alla ännu raskt omkring på egna ben. 

En dag att glädjas åt var det, en underbar liten resa!