Att hämta ”tuliaisia” från resor är en etablerad sed i vår familj – som i många andra. Ibland är det bökigt att hitta något smått och personligt – nog är ju traditionen på sätt och vis lite stollig. Baserar sig på nån sorts lag som bestämmer att också den som stannade hemma ska få del av resans roligheter.

När dottern kommer hem från sina Eurovisionsuppdrag är gåvorna åt hemfolket ofta verkliga höjdare vad påhittighet anbelangar, ibland reklamgrejor av olika slag – föremål man inte annars kommer över. 

I år vet jag inte hur jag skall nännas öppna den fina lilla asken med kanderade violer från Hofzuckerbäckerei Demel. Självaste kejsarinnan Sissi (huvudperson i min barndoms romantiska historiska dramer) lär ju dagligen ha beställt en låda till Hofburg, just från Demels. Wikipedia vet berätta att hon trots sin sötsaksböjelse hade ett midjemått på endast 51 cm.

Jag tror boxen ska tas fram  när jag tittar på filmen om Pertti Kurikan Nimipäivät ”Kovasikajuttu”, årets finska delegations visitkort. Maken kan tugga på sina Salamipraliner under tiden. Ett underbart spel på kontraster! Precis som den av många så oskäligt ringaktade Eurovisionstävlingen!

Lilla S hade fått en speciell present – en dirndl som hon genast skrudade sig i – det var dimission från förskolan i dag minsann. Även T:s avslutning instundar, makens studentdimission – och sen börjar nedräkningen  till min semester och återseendet med Medelhavets topasgrönblå vågor …