I dag är det precis ett år sedan flyttbilen rullade in på Sökögränden 16. Vi har firat alla årshögtider här i huset nu, det är inbott. Vi vet var julgranen ska stå, hur köksbordet ska vändas när gästerna är flera, vi har fyllt balkongen med möbler och blommor, ja hela vintern har maken suttit och rökt sin kvällscigarr innanför dess glasrutor. 

Vi har vant oss vid de stora båtarna  på väg till Stockholm och Tallinn, ibland flera på en gång i horisonten. Vi har ännu inte slutat ropa till vid åsynen av aftonrodnader och fullmånar och mängder av seglare på Esboviken – allt skådat från ovan från våning 51/2  som etagen räknas här i huset. 

Jag fattar inte hur jag klarade mig utan diskmaskin, men saknar fortfarande den gamla tvättstugan lite – den var betydligt mer funktionell.. 

När sommarvärmen kommer blir det Klobbens havsbad, och tänk så lätt alla arrangemang med barnbarnen går härifrån – t.ex. nu när skjutsningarna till olika sommarlovsläger och -kurser är en logistisk utmaning för fortfarande jobbande föräldrar. 

Det är bra och vi trivs, beslutet att komma loss från det förgångna var rätt. När man åker till gamla hemförorten kniper det i hjärtat. Där bodde mamma, där syskonbarnen, där började dottern sitt självständiga boende, där på de stora stenarna på gården balanserade generationer småttingar ”farligt”.

Nya människor har flyttat in, det skedet är över nu. Det lilla knipet i hjärtat är ju ett tecken på att man levde lycklig där en gång, att tillvaron var minnesvärd.

Egentligen är det bara den stora eken på gården jag kan säga att jag saknar på riktigt.

Ja, och kanske att koltrastar och näktergalar var en lite  närmare där. I fjärde våningen – utan hiss.

 

Annonser