Ett kort med den texten hade maken i fickan häromdagen. Han hade åter hämtat S på förskolan och gick och myste åt iakttagelser hon gjort från baksätet. På måndag ska de vara tillsammans hela dagen, då har lärarna i förskolan planeringsdag. Naturmuseet Haltia i Noux står på programmet. 

Med storasyster T är planerna också mångsidiga. När hon avverkat en vecka av scouternas dagsläger och en av Marthornas matlagningsläger återstår midsommarveckan innan mor får semester. Då ska mofa och T slå till i sin tur – planer finns på Vetenskapscentret Heureka och ficklampsexpeditioner i Sveaborgstunnlarna. 

Det är ju nog en bekväm sak att ha en lärare i släkten. Sommarlovslogistiskt tänkt. Det var det ren i dotterns barndom – jag kan inte fatta hur familjerna får ihop pusslet med det långa sommarlovet annars – så att ens nån gemensam semestertid kan firas.

Det finns en massa läger och kurser till buds – men vad jag förstått är de bästa fort fullbokade – och många därtill kostsamma. Inte behöver man ju gå på museer hela tiden med mommo och mofa heller, det går bra att hänga lite hemma också. 

Redan nu märker man hur kort den tiden egentligen är när sällskap behövs konkret. I sommar har flickorna börjat röra sig runt med kompisar, snart kommer det sällskapet att vara betydligt mer spännannde än vi gamyler. 

Så ska det vara. Men då har vi lagt grunden till livslång vänskap och kännedom om varandra. Till en otvungen relation. 

Jag hör ibland om mor- och farföräldrar som inte ser det vardagliga umgänget med barnbarnen som en ljusglimt utan som en ovälkommen förpliktelse. Det ska givetvis respekteras, och naturligtvis kan umgänget ta över för mycket. 

En sak har jag ändå märkt nu på äldre dagar:  riktigt gott skrattar jag bara i denna gräsliga värld när jag har med barn att göra. Det behöver bara vara ett livligt gäng ungar i bussen som diskuterar på ett sätt som ger tillvaron annorlunda belysning och sätter allt i nytt perspektiv. En baby med solig uppsyn som ser sig nyfiket omkring från sin vagn. Bilden av en liten pojke som mitt i förödelsen nånstans i världen ställer till med en enkel lek – i ruinernas skugga. 

Barn är hopp och barn är allt, nu börjar detta låta som ett bättre Unicef-manifest! 

Åt alla barn, önskar mommo Ekrem!