Svärmor hade besökt Sandudds begravningsplats i helgen. ”Nu är den borta, Elsas och Ediths och Edvards och Helgas grav”, hade hon konstaterat åt maken. Den ena av de två släktgravarna på makens sida, alltså. Där svärmors mostrar, den enas man och morbror Nisses maka vilar – nja, vilade. Det är 31 år sen den sista urnan lades ner här. Elsa Amanda Lindbloms. 

Jag hajade till när jag hörde nyheten. Uppenbarligen hade svärmor avsiktligt avyttrat gravlotten. Det hade hon förvisso rätt till – och diskussion om släktens ärenden hör ju inte till hennes vanor. Jo, det är kostsamt att upprätthålla gravar. Men. Kanske. Ändå.

Elsa var nämligen den soligaste personen i makens släkt, syster Edith en riktig karaktär hon med, de övriga två dog innan jag kom in i släkten. Elsa välkomnade mig utan frågor och tvivel och med öppna armar. Inte var det prat om att det kunde tänkas överilat att förlova sig efter någon månads bekantskap. Hon satte på kaffepannan och gladde sig med det unga paret. 

Elsas egen förlovning fick i ungdomen upplösas – plikten kallade att vårda mor istället. Inte ett bitterhetens ord om det, nånsin. Och kaffepannan var riktigt hennes främsta attribut, som av fotokollaget synes. 

Lilla maken vårdades betydligt mer av Elsa än av hennes syster, den rättmätiga, till sin karaktär tvärhuggna mormodern. Otaliga är de foton där han sitter placerad i hennes trygga runda famn. 

På gamla dagar hittade man oftast Elsa på bänkarna vid Stockmanns hissar. Därifrån iakttog hon världens gång – och råkade nån redan ha ockuperat platsen körde hon helt sonika bort personen! Alla de små rum där Elsa i sitt liv inrättade sina enkla hem föll henne fullkomligt i smaken! Lilla rummet på Bertahemmet var slutligen höjden av trivsamhet – bäst av allt hon haft i livet. 

Sjukdomen slog till, båda benen fick slutligen amputeras. Men humöret var på topp ända till slutet. ”Titta, jag kan spegla mig i taklampan”, jublade hon från sjukhussängen. 

Begravningskaffet blev omsider en lustig tillställning – huvudpersonen värdig. Gästerna tävlade om att minnas roliga episoder från den hädangångnas liv. Hur hon utan pjunk tillredde flera kaksmetar om barnen glufsat i sig de första, hur hon ständigt stekte plättar – och kaffepannan , kaffepannan! De varma skratten skallade!

Därför, därför hade jag kanske velat få chansen att lägga ner julljuset på Elsas grav ett tag till. Fast vid närmare eftertanke: med alla dessa minnen behövs kanske inte en död sten på en begravningsplats. Elsa lever ju än – i minnen, i bilder, i släkthistorian. I glad hågkomst bevarad.

  

Annonser