… vid svallande hav, sjöng jag i skolan. Inte förrän nu kan jag riktigt stämma in i texten. Jag har blivit en riktig hembygdsentusiast efter flytten till västliga grannstaden.

Denna väderleksmässigt kluriga midsommar då solen visat sig först sentomsider har maken och jag i kvällningen gett oss ut på strövtåg i omgivningarna. I söder har vi  havet, Sökö strandvägs promenadstråk och den egna rivieran, Klobbens havsbad. 

  Där finns ett litet kafe, badvakter sommartid, vinterbadmöjligheter vintertid och en strålande segelbåtsarmada på andra sidan. 
Min nya hembygd är bebyggd av alla sorts boningar, stora jugendvillor, enorma chateauer med egna bryggor och garage för flera bilar, små trästugor från tiden då Sökö var sommarparadiset för huvudstadsborna, prunkande trädgårdar, ibland nästan bykänsla, höghus byggda på 70-talet.

  Och överallt havet, havet. Skogar och minnesrika dalar finns här också som i sången. Gravrösen och ett ståtligt Kasaberg. I år ska det verkligen bli av att korka bubblet på bergets topp och njuta av de vida vyerna.
  Nåja. Men en sak felas i denna fina omgivning dessa dagar – sököborna. Under vår vandring ikväll såg vi en enda människa – alla parkeringsplatser vid husen var tomma, inget skratt, ingen musik, ingen som grillade. 
Alla sököbor är tydligen på ”stugan”, som det heter, denna mest märkliga av helger då världen plötsligt är tömd på sina invånare. I TV-nyheterna klagade turisterna över fenomenet, man var rent av indignerad, och nog är det ju ett elände att varken få sig till livs mat och dryck eller några upplevelser de dagar man valt att gästa vårt land. 

Att sköta både stuga och den prunkande stadsträdgården låter väl ambitiöst – som vi ser det, men folk är ju olika. Nöjda tog vi hissen upp till våning 5 1/2 där vår lilla trädgård grönskar i sina krukor. 

Och framför oss, ett stycke bort utbreder sig det svallande havet. 

Annonser