De första gångerna jag reste till Tallinn var 1973-74. Man åkte buss runt Finska viken, 19 timmar tog det, paus för frukost gjordes i ett grått och raserat Narva. Tallinn var – när man utmattad nådde staden – magisk, kändes medeltida på ett helt annat sätt än nu när restaureringarna och den nya tiden förvandlat allt. Jag är glad att jag såg staden i det skicket, men oändligt mycket gladare är jag över hur den ser ut nu. 

När jag med studiekamraterna flera varv åkte över för att sammanträffa med kollegerna i Tallinn och Tartu äntrade vi gamla Georg Ots, den enda båt som åkte över från Helsingfors. Det seglandet var ljusår från resorna på dagens färjor. Det går sommartid 26 turer dagligen över viken läste jag i en broschyr på m/s Superstar.

Förändringen kom, den sjungande revolutionen, och sen var allt möjligt, allt vändes upp och mer. Tallinn är nu en bit centraleuropa på en kort färjresas avstånd. Plötsligt är du på kontinenten, i en stad som har något nytt och spännande att erbjuda hur ofta du än gör resan. 

Denna gång såg vi en konstutställning som aldrig vore möjlig att se i Helsingfors vill jag påstå. Cranach, Bruegel, Rubens m.m. Rådhuset fullt, lånade ur privatsamlingar var konstverken.

Ibland är jag rädd att maken får medeltidsöverdos på våra resor. I Tallinn är risken särskilt överhängande, med ståtliga kyrkor – varje gång lite mer restaurerade, det öppnas hela tiden nya klosterruiner och torn i ringmuren. 

Sen hann vi med både stadsmuseet och nationalmuseet också, speciellt spännande är att se hur man låter allt kulminera i de 25 senaste årens mirakel, ”när det omöjliga blev möjligt”, som det stod på en skylt i en av utställningarna. Man satsar också på ny spännande museipedagogik.

  Sen är det maten! Gammaldags konditorivaror, både kaffet och bakverken har sin speciella smak här, annorlunda än i Finland. Detta unnade jag mig på legendariska kafé Maiasmokk mitt i gamla stan.
  Det moderna köket är verkligen framåt i Tallinn. Denna gång åt vi middag på Von Krahli Aed, mycket grönsaker här, innovativt hela vägen – och jag måste förstås testa husets praliner – finns sådana på dessertlistan brukar jag alltid välja det. Små bitar himmelrike, kan jag försäkra.
  Lite saltigt ska väl också med, då måste vitlöksbrödet från puben Hell Hunt (betyder Den vänliga vargen) prisas. Så gott att inleda en måltid med att dippa godbitarna i gurksåsen.
  Nu blev detta gourmetbloggen plötsligt, men så är det. Tallinn är en matstad av rang. 
Vad ska jag mera pressa in i denna min ode till esterna! Ja, vänligheten kanske! Hjärtliga servitriser och servitörer överallt, den lilla tanten i Dominikanklostret bubblade av iver när hon berättade om sin sevärdhet. Här poserar maken i dormitoriet, man visade fler salar än när vi var där senast.

  Man blir ju aldrig färdig med Tallinn – det börjar vara som med London där det sägs att man förr tröttnar på livet än metropolens mångfald. Så jag återvänder om jag kan. Och kan invänta nya turistiska påhitt. Som skorstenen jag beundrar på bilden nedan – den stod ju säkert där vid mitt första besök för 40 år sen. Men nu har den fått en ny funktion – som klätterställning för turister. 
Ja, det måste ju tillstå att vädret kunde ha varit bättre. Kyligt var det. Men ingen fara! Turister från sydligare länder gick på stan iförda de präktiga folkliga tröjor och långa luvor man får köpa på marknaden vid ringmuren. En hade till och med skrudat sig i skinnmössa! Allt ordnar sig i Tallinn!

  

Annonser