Regn, svarta skyar, ingen semester än, inte mycket sommar i luften. Inte fast du hur lägger instagramfiltren på färgbilderna. 

Annat var det sommaren 1956. Det ser jag i mitt äldsta fotoalbum. De små fyrkantiga svartvita bilderna skiner av sol. Jag är 2 år, fyller kanske om några dagar. Ännu i ett halvt år har jag släktens fulla uppmärksamhet, lillasyster anländer först i juletider.  

Jag har en fin vit solhatt. Jag äter glass. Jag går rak i ryggen på raska knästrumpsklädda ben. En härligt glossig 50-talsmamma skrattar mot mig. En mera nertonad, men det ser man, grundtrygg moster hakar på. Vi semestrar i Tavastehus hos mommo och moffa. Jag kisar mot solen och fotografen. Jag är en lycklig liten flicka. Allt är väl i min värld.

Fotouppslagen i samma stil följer varann. Man tog bara fram kameran när solen sken, inga fjollselfies på den tiden. Illusionen av den evigt lysande sommaren är konserverad i fotoalbumet. Ett pärlband av utflykter, simturer, nya strandleksaker, matchande klänningar på två docksöta små systrar. 

Jag tror det var ganska lyckliga somrar för allihop, 50-talssomrarna. Alla var friska och relativt raska, också mommo och moffa. Pappa hölls hemma – han syns i alla fall på fotografierna. Mamma ser lycklig ut i sin trendiga sommargarderob. Mommo och moffa håller mig hårt i handen, moster tar fatt mig när jag rymmer.

Nästan 60 år sedan. Men sluter jag ögonen känner jag minnena ta över. 
 
image