Semestern inleddes med en tradition – fjärde gången nu – ett besök på dotterns arbetsgivare YLE:s semesterö Högkopplan – Suvisaari. Som vi bor nu tar det 10 minuter med bussen till den lilla hamnen varifrån båten till ön avgår, och på mindre än 10 minuter är man i semesterparadiset.

På ön får bolagets anställda hyra små stugor eller lägenheter, det hela är gammaldags, funktionellt men ganska enkelt. Som sommarnöjen ska vara.

Besöken har kommit att få sin återkommande underbara struktur. Vi möts av vinkande barnbarn, vandrar till den stuga man lyckats få sig tilldelad denna sommar, får ett glas bubbel. Man kan äta lunch på en restaurang på ön – det brukar vi göra – gott och sommarfräscht.

Sen brukar vi vandra några varv runt ön, beundra gräslöken i klippskrevorna, kika efter möss och irritera oss på uppstudsiga måsar. Vi spelar lite badminton och pingis, vi damer passar på att gå i bastu – och alla utom mommo doppar sig i det iskalla havsvattnet.

Vi äter glass, spelar några sällskapsspel – äter våfflor med jordgubbar (våffeljärnet är alltid med), och snart är det tid för dagsgästerna att dra sig till bryggan för returresa.

Det är ganska tyst på ön, alla hus är bebodda, men folk sysslar med sitt. Takten är avslappnad.

I dag var det soligt och varmt och just nu känner jag mig sådär som man gjorde som barn efter en intensiv sommardag – varm i skinnet och lite trött efter att ha varit ute i friska luften hela dagen.

Stugliv i kortformat kan man beskriva dagen som. En avslappnad lunk som gärna borde karakterisera alla semesterdagar.
image