Men dessa ord har jag säkert också rubricerat tidigare bloggar, detta är ju en tradition – det årliga besöket i Västnyland. Därfrån kommer släkten både från mors och fars sida, där har man arbetat i bruk, fabriker och på åkrar, där finns de flesta gravarna. Där finns historian och berättelserna. Där finns originalplatserna till alla vyerna i de gamla fotoalbumen.

Då det i dag såg någorlunda lovande ut väderleksmässigt drog vi alltså iväg – tre genrationer i förfädernas spår. Programmet är numera något naggat i kanten efter att den fjärde generationen gick ur tiden – då startade vi nämligen alltid i Antskog där min morfar arbetade på klädesfabriken och familjens vandring mellan textilindustrierna i södra Finland började.

Numera börjar vi i Fiskars där farmors familj, far Anton, smed på bruket, hans hustru Emma och de 5 barnen bodde i det som nu är ett pyttelitet rum i Fiskars museum.

I Fiskars ska ta kaffepaus, det finns alltid pinfärska örfilar. Sen har flera generationer ungar vid varje besök velat klänga på det lilla loket som står parkerat för resten av sitt liv vid åstranden. För oss andra finns massor av bodar med lockande produkter. Mofa köper varje år nån ny liten kniv från fabriksbutiken.

Nästa anhalt är Pojo kyrkogård, där ligger min mormors föräldrar, syskon, kusiner, gudföräldrar … En bit bort vilar Emma och Anton Breider. Det har i många år varit en lek att hitta alla dessa gravar som varje år tycks ha flyttat på sig lite. I år var en borta, den hade levat länge på lånad tid – ingen har ju råd att bekosta vård av så här många vilosäten. Men nog hade jag gärna återsett graven där bl.a. drängen, analfabeten, älskade gammelmorbrodern Emil låg. Han dog innan jag föddes – men berättelserna om honom är många. När han var full sjöng han t.ex. en hurtig visa hörde jag i tiden förtäljas:

”Jag är liten jag, och det roar mig
Det finns ingenting som kan skrämma mig”.

I år sammanföll vårt besök med antikdagar både i Fiskars och Billnäs. Det var kanske inte något vi direkt hade fikat efter – men visst var det spännande att se vilken ruljans jippona väckte. Parkeringskaos på åkrar, ängar och dikesrenar. Vi åt lunch på Billnäs Garden & Bistro. Maten karakteriserar dagens Västnyland – ja all köksturism – det var ekologiskt, närproducerat och det var blommigt. Riktigt konkret blommigt. Så här såg min portion ut (rekommenderas vad gäller hela sällskapets krubb):
image
Sen var nästa gravbesök i turen. Jag har flera gånger skrivit om favoritförfadern, kammakaren Edvin Gotthard Löfström. Hans och hustrun Edla Malvinas grav finns på Gamla begravningsplatsen i Ekenäs. Det var i denna stad han oftast verkade, förfärdigade sina kammar, sålde dem på torget. Men han var berest, och om honom finns riktig historia nedtecknad och tryckt – han var Skandinaviens sista aktiva hantverkare av sitt skrå – och därför vetenskapligt intressant. I tiden lovade jag moster att så länge jag lever betala sommarvård för denna grav. En vacker pelargonia hade man prytt vården med detta år.
image
I Ekenäs skulle man kunna göra så mycket – men här börjar alltid krafterna ta slut. Solskenet hade inte sinat, tack och lov! Det blev det sedvanliga besöket i Lions-lekparken med ”hoppslottet” – det hade T och S efterfrågat hela färden. Och sen en riktigt rinnig glass.
image
Under hemfärden hördes glada sånger i baksätet och vi lekte några favorit-bilfärdslekar, ”Farfars byxor” och ”Hitta på ett djur på den bokstav det förra djuret slutade på”.

I vår variant av leken duger ”rumpnisse” och ”dinosaurie” som svar. På utfärder ska man ha roligt och inte vara så knusslig.

Annonser