Dagens post damp just ner på tamburmattan. Inga räkningar i dag – men tre födelsedagskort. Maken och jag firar denna vecka, han jämnt rentav, så hans två kort hade kuvert. Glada blev vi.

Sekunden innan hade ett sorgligt sms plingat till. Ett sorgebud var det – en kollega och forn studiekamrat hade dött. Sjukdomen var dramatisk och svår, obotlig visade det sig. Vår vänskap var inte av det djupa slaget, men visst började de genast rulla fram på näthinnan – de gemensamma stunderna.

Hur vi första gången stämt träff på universitetets kafé, vi skulle göra en barnfolklorebibliografi tillsammans. Sen blev vi kolleger ett slag, omsider var jag också kund på det arkiv hon övergick till.

Livets lopp. Över innan man hinner med. Kanske ska jag skicka en adress till dottern. Att hedra en medmänniskas minne kan väl aldrig vara fel. Även om vi bara tangerade varandras banor ytligt.

Här hemma stundar kalas och överraskningar. Mera kan jag inte i detta skede avslöja, huvudjubilaren skall nämligen vara ovetande in i det sista.

Så fick igen man en påminnelse om varats realiteter: känn att du lever all den tid du har ty ditt timglas kan snart vara fullt. Och andra levnadsvisa sångtexter.