Det årliga sommarbesöket vid graven i Tavastehus följdes av likaledes traditionella besök på konstmuseet, matsyltan Rosso och härliga konditori Laurell. Tavastehus är min barndomsstad nummer 2, här bodde mommo och moster, här älskade jag att vara. Här finns alltjämt mycket att se och uppleva – på begravningsplatsen hajade vi t.ex. åter till för den övergivna, stängda lilla judiska gravgården. Begravningsplatser talar ofta om enorm mångkultur på orter man i dag uppfattar som hävdvunnet genomfinländska.
image

Sen gick färden vidare till Tammerfors – jag hade sikte på en utställning om medeltida pilgrimsfärder på museet Vapriikki. Inte hade jag trott att det skulle vara så påkostat – man hade lånat föremål från hela Norden och verkliga rariteter från British Museum.

Vi bodde som vanligt på Scandic Tampere Station – det har av en slump blivit ett riktigt favorithotell – fräscht, funktionellt och med verkligt trevlig personal som direkt slog om till svenska. När utvärderingsmailen från Scandic kommer – det är ju rutin numera när man reser och bor – ska jag t.o.m. påpeka att man här serverade starkt och gott morgonkaffe – häromveckan morrade jag om blasket man fick sig till livs på Scandic Kungsgatan i Stockholm (lika illa har det varit i Köpenhamn och Oslo).

Tammerfors är borta och hemma på samma gång. Fabriksmiljön är fascinerande – tanken på alla dessa till industrierna anknutna människoöden, krigshändelserna … Jag har inte förr tänkt på hur många jugendhus det också finns i stan. Jag visste inte att det finns en underbar rosenträdgård vid Hatanpää gård någon kilometer från stadskärnan.
image

Det jag visste var att man får god mat på restaurang Heinätori (rödingen smalt i munnen), maken åter fick sitt lystmäte – de lokala ölen – och främst av allt blodkorven ”mustamakkara”, dränkt i lingonsylt, rykande het från gatuköket.
imageimage

När vi skulle dra hemåt nästa dag hade vi båda känslan av att man kunde variera rutten något. Jag hade i utställningen uppmärksammats på några kyrkor i trakten jag inte sett sen konsthistorieprofessor Pettersson för ca 40 år sedan anordnade en medeltidskurs jag som mycket grön studerande hade lyckan att få delta i. Det blev alltså en minipilgrimsfärd till helgedomarna i Sastamala, Tyrvis och Vittis.

Oändligt spännande att upptäcka detaljer i kyrkbyggnaderna, se avlagringarna av århundraden – i Sastamala finns en gravsten daterad 1303! Det är tidigt för våra förhållanden – liksom att dopfunten dateras till sent 1200-tal. Wow!
image

Hela insjösystemet och den mäktiga Kumo älv gör att vyerna är hisnande. Plötligt åker vi över ”Murhasaaren silta” – ”bron över mord-ön” har knappast något svenskt namn. Desto mera makaber berättartradition hittade jag google-vägen – t.o.m. på dagens chatspalter berättas om mordiska urtida jättar och om olyckor och våldsdåd intill dags dato. En väldig koncentration fasa på den orten – allt får man lätt reda på unterwegs dessa dagar.

I Vittis tog vi lunch – stående bord på enklare pizzeria – men salladerna var fräscha och allt smakade härligt. Sen följde en av trippens höjdpunkter: ett besök i lokala K-butiken för att proviantera lite gott från trakten. Vi hade tur: bageriet i Jokioinen hade specialförsäljning av limpor och piroger, vi inhandlade skinka och rostbiff från Raumo-trakten och en ost från Letala.

Den vänliga damen i charkdisken önskade esboborna trygg hemresa – vår hemort hade kommit fram i diskussionen om läckerheterna.

Hemma igen. Mycket att smälta, många kyrkokort att sortera. Bara en sak harmar mig. Att jag inte vågade mig upp i den branta trappan i kyrktornet i Vittis. Dörren stod öppen, kanske av en slump ty trapporna såg rysligt otrygga och farliga ut. 14,15 höga steg räknade jag att man borde ha klivit för att komma till nästa etage där… Ja vad där finns får jag väl aldrig veta.

Om jag inte släpar med mig barnbarnen på en liten tur i Satakunta. Dem hindrar ingen när det gäller att klättra och undersöka med ficklampor.

Vårt hemland är allt sagornas och äventyrens och de vänliga människornas land, bara man ger sig ut på roadtrip.
image

Annonser