Livets höst

I dag gick en långvarig kollega från den österbottniska avdelningen i pension. Det är inte så väldigt många kvar av oss som varit med under hela den tid jag jobbat i huset. Nu gick på något sätt startskottet för finalen, känns det som.

Den lustiga känslan av att sista rundan inleds nu kom över mig. Om några veckor tar en jämnårig kollega från historiska avdelningen farväl. I vår går närmaste kollegan som jag jobbat ihop med på tre adresser i 35 år.

Sen är jag den som jobbat längst i huset och håller jag ut kommer jag att få dras med den positionen i närmare fyra långa år. Andra lösningar har jag inte råd med.

Tja. Förr eller senare skulle det ju gå så. Att man blev hängande kvar. Naturligtvis har man många goda – och defakto rätt långvariga – kolleger i det yngre gardet. Folk som får knoga på i långeliga tider ännu när jag försvinner. Vi befinner oss i helt olika tidspositioner, får man konstatera.

De flesta av husets äldste är nu medlemmar i föreningen Svenska litteratursällskapets pensionärer. Fotografier från deras träffar visar att gänget ser fräscht ut – yngre och piggare än då avskedskaffet dracks.

Jag får erkänna att jag är avundsjuk. Mentalt hör jag redan till den skaran. Egentligen är det väl ganska idealiskt – den dag jag får gå är jag faktiskt ”klar” med mitt värv och kastar mig gärna ut i den stora ledigheten. I hopp om fortsatt hälsa och klart förstånd, förstås.

Vemodet är av annat slag. Jag är snart den sista i huset som minns ett och annat, har det långa perspektivet på verksamheten.

Det blir allt trögare att hitta på sysslor, jag har ju s.a.s. genomfört allt ”mitt” redan. Den yrkesmässiga hoppackningsperioden blir lång. Tre jular, tre semestrar, fyra Runebergsdagar.

Jag får försöka ta rollen av höstastrarna(jag köpte några i helgen för att pigga upp balkongen där allt somrigt håller på att vissna nu). Stå kavat och blomma grann in i det sista. Okuvlig trots att livets höst redan är inne …

Grönsaksgalenskap

Sedan vi flyttade till Esbo har många nya rutiner och idéer kommit in i livet. Som att beställa kött och grönsaker direkt från närproducenten, t.ex. Sånt erbjöds aldrig där vi bodde förr.

Maken och jag har alltså träget betat av en grönsakskasse från Ahlbergs trädgård och i dag tänkte jag som final skapa något av de sista bladen i påsen.

Pesto satt jag igång att göra, där fick den småtrötta basilikan sällskap med rostade solrosfrön, parmesanost, vitlök, olivolja. Matberedaren surrade på, pastan kokade, en skivad minizucchini puttrade i en droppe flingsaltad olja på spisen.

Morotsrieskor hade jag ambitiöst satt igång med parallellt, rev morötter, blandade sirap i jästbrödsdegen, gräddade och gräddade – det blev tre plåtar.

När jag väl kunde inbjuda till lunch var jag vissnare än basilikan i Ahlbergs påse. Det blev en rejäl portion var och en box i frysen för nästa vecka.

Gott var det, peston hade karaktär, de tunna morotsbröden smakade mums med lite riktigt smör … zucchinin smälte i munnen. En perfekt vegetarisk lördagslunch.

Nå, maken ville ju ha lite skinka till, förstås.
Och köket – ja det såg ut som Jerusalems förstörelse!

Nästan september

Det här veckoslutet får man dra andan en sista gång inför höststarten. Snart har veckorna igen sitt fasta inrutade mönster med speciella program för varje kväll.

Denna helg tar vi avsked av sommaren:
– det ordnas skördemarknad på trädgårdsskolan i Margreteberg
– det firas Forneldarnas natt på sandstranden vid Svinösund

Sen är det både Esbo-dagen och Sökö-dagen, bevare oss. Lopptorg och korvgrillning och dragspelsmusik hela dagen.

Vi får se vad vi orkar med. Vädret har vänt, kulenheten har tagit över. Men det är fullmåne i rappet – hoppas på klara kvällar då.

Jubileer ska man aldrig låta bli att uppmärksamma. I dag var det tjugonde gången kollegan och jag avlade sommarbesök hos en forn arbetskamrat bosatt i Östra Nyland. Gästboken avslöjade det jämna året. Vi får bubbla lite extra på 21-årsdagen istället.

Förlovningsdag nummer 41 firas på söndag. Då ska det fixas god middag. Jag har förberett mig med att fotografera några recept en av familjens kockar rekommenderat. T har genomgått matlagningskurser ordnade av ungmarthorna, nämligen – och deras lilla kokbok går inte av för hackor. Det ska både bli kycklingfiléer i dragonsås och morotsrieska – maken är hågad att koka en liten förrättssoppa med västerbottensmak. Äppelpaj med mascarpone avrundar.

Och allt sköljs ner med riktigt äkta bubbel – som hos oss markerar skillnaden till vardagligare kalas.

På söndag får det gärna regna och ruska. Vi håller oss vid spisen!
Ä

Det bor en liten präst i mig

I dag fick jag första gången agera kyrkvärd i Domkyrkan. Dela ut psalmböcker, läsa text, ja inget mer denna gång. Men det kändes bra att vara tillbaka i det kyrkliga. Tidigare var jag ju beslutsfattare i församlingen, nu är jag vorden hjälpgumma i templet.

Det känns perfekt! Just min plats i detta skede av livet. De hektiska diskussionerna om det ena och det andra i kyrkan får andra sköta. Det har jag skött tillräckligt av, och i den sysslan stupade jag.

Men en sak märkte jag i läspulpeten när jag läste texten ur 2 Kungaboken 5, 1-15. Det är en lång text, en bra text – den är t.o.m. lite humoristisk på sina ställen. Som folklorist fick jag genast känslan av att detta har varit en populär text att återge, gång på gång, dramatisera, ”do the voices” som när man läser sagor för barn.

Jag kom på mig med att känna att det hade varit skoj att predika över den texten, fundera en stund över den, understryka poängerna, kanske rentav locka fram ett skratt – och landa i något klokt församlingen kunde bära med sig hem.

Si, lite klerikalitet fastnade tydligen under mina år i Teologiska fakulteten, lite präst tycks det bo i mig.

Det var en överraskande insikt och jag ser fram emot nästa varv när hjälpgumman får träda till, det blir om två veckor.

T och S har på barns tvärsäkert intuitiva vis insett att mommo har kyrkan kär. Till födelsedagen fick jag av T ett hus byggt av träpinnar, grant målat, med ett svart tak. ”Det är Esbo domkyrka, mommo”, sa gåvogivaren. ”Den tycker du ju om”!

Mat från nära och fjärran

Riktigt länge sov vi igen denna lördag. Sen hasade vi iväg på ärenden till köpcentret en bit mot stan. Vi måste rätta till en grej hos mobiloperatören. Det betyder köa, alltid. Nåja, vi kom fram och jag måste riktigt med namn tacka min firma i mobila ärenden, Sonera. För gossen som betjänade, betjänade MIG som ärendet gällde, fast maken stod bredvid. Det borde vara självklart, men är inte alltid det.

Måste ha hängt ihop med hans vänlighet mot mannen före oss i kön, han som såg lite medfaren ut av livets gång och vars ärende var lite obskyrt.

Hans kollega visade samtidigt hygglighet mot en liten törstig kille som bara stack sig in för att fråga om han fick utnyttja deras vattenautomat. Varsågod, nog finns där väl vatten kvar, annars fyller jag på, blev svaret. En reklamprodukt fick killen med sig på vägen också. Gissa vilken operatör han anlitar i vuxen ålder!

Men mat skulle det handla om! Det skulle ju ätas lunch efter alla ärenden. Grekiskt lockar ju alltid och vi har en lokal grek i Stensvik hamn, restaurant Marine. Ett familjebolag med äldsta medlemmen som servitör och hela klanen i olika uppgifter.

Tsatsikin, saganakin, souvlakin och makens gyros kom med fart. Ingen mat på jorden sitter så bra i magen som den grekiska! Hälsa och enkelhet hela vägen.

Men ombyte förnöjer – jag är säker på att jag tidigare nämnt vårt härliga matutbud i närmiljön: det indiska köket på restaurangen som trots meny och personal bär namnet Ravintola Kruunu, Punainen Chilis thai- och kinadelikatesser och så Pizzeria Piccante med supersnabb leverans av traktens bästa pizzor.

Därutöver har jag gått med i FB-gruppen REKO Esbo som förmedlar lokalproducerad mat. I veckan avhämtade vi vår första leverans malet kött och korv från Gårdskulla och en stor kasse sallad och grönsaker från Ahlbergs trädgård.

Säljs enligt beställning på angiven plats inte långt från oss. Djuren har vuxit upp under goda förhållanden, grönsakerna frasar av fräschör. En korvmakare och en bagare saluför också sina produkter, och många trädgårdar och gårdar i närheten. Roligt att låta utbudet bestämma menyn för helgen!

I morgon blir det hamburgare med Angus-köttet och läcker sallad av alla gröna produkter i kassen. Här äts det gott!

Svettig sensommar

Här ligger jag mitt på dagen, svettig och flunsig och slak. Solen skiner och skiner och skiner. Bara nån enstaka kollega har semester kvar. Och egentligen är det inte riktigt varmt mera heller, höst i luften, kalla nätter.

Jag har inget som pressar på i arbetsväg just nu. Det känns både bra – och mållöst. Mina arbeten är helt beroende av andras agerande nu, har gjort min andel s.a.s.. Bara att vänta på att nån ger signalen ”Gå”! Om nån nu gör det, jag talar i gåtor, lite feberyra må vara orsaken, nåja.

Därför känns det bra med något konkret, något med datum och deadline. Har tingats att tala om mina ämnen fyra gånger denna höst – på universitetet, för gymnasie-elever och för seniorgruppen i en församling. Det kan väl räknas som den samhällsnytta man alltid önskar arkiven ska leverera!

Datumen strukturerar min kalender och sätter igång mig. Det behövs, sannerligen.

Är helt öm i kroppen av att ha sovit klockan runt några dygn. Nu måste jag sätta mig på balkongen i solen och suga upp lite energi.

Något roligt denna vecka, då? Ja välsignelsen av förstaklassisterna i Esbo domkyrka! Vår S var en av ettorna och hon fick både välsignelse, ”Bibel för barn” och saft och smörgås. S kan ju läsa redan och slog sig genast ner vid altarringen för att undersöka gåvoboken närmare.

Kanske det går som för mommo, ett halvsekel sedan. När jag fick Anne de Vries ”Barnens bibel” som födelsedagspresent steg jag inte upp från sängen förrän volymen var läst från pärm till pärm. En sån bladvändare har jag väl knappt upplevt sen dess!
Øl

Sniff och host!

Naturligtvis sammanföll sommarförkylningen med det vidunderliga varma vädret vi alla väntat på. Redan på fredagen när jag satt i kundtjänsten raspade halsen och rann näsan. Nu har jag hängt här hemma – lite känning av solen får jag dock på balkongen.

Klockan är 13.12 och jag har just druckit morgonkaffe. Sedan ålade jag mig tre uppgifter: byta lakan (efter en svettig orolig natt), vattna balkongblommorna (som står och pustar – dom gillade det kyliga, regniga vädret mycket bättre) – och skriva ett blogginlägg.

Efter det får jag se om jag återintar sängläge eller känner mig piggare och börjar känna mig hungrig. Maken har ansvar för dagens huvudrätt, så inga bekymmer där. Höna i smarrig sås där vittvin och schalottenlökar är huvudingredienser. Hallon och mascarpone på det – nu har hallonen gått ner i pris lite, så vi frossar rejält. Halva flaskan av dessertvinet Vinsanto finns kvar från förra söndagen, det blir finemang.

Nästa vecka börjar höstens begivenheter aktualiseras – det må nu vara hur högsommarhett som helst. Anmälning till damkören ska göras, till Chi Ball yogan – och på söndag ska jag ffg vara kyrkvärd i Domkyrkan. Det sistnämnda skrämmer mig lite. Jag ska läsa en lång text ur 2 Konungaboken bl.a. – en kringlig text som inbjuder till stappel och felsägningar. Därför har jag börjar öva nu ren. Så min debut i sammanhanget inte blir ett fullständigt fiasko. Det ska ju gå högtidligt till i mässan!

Nu gäller alltså att få flunssan att retirera, och lite piggare känner jag mig. Kanske jag skulle röja lite i råddorna i vardagsrummet, se nedan. Äh, jag sätter mig på balkongen med en roman istället. Med en packe näsdukar inom nära räckhåll. ”Du kan sätta igång med middagskoket nu, gubben min, jag tar gärna ett glas vitt till apertif, omedelbums”!

Låt inte gammal vänskap rosta

Det var ju inte så många bloggar sen jag skrev om Tallinn. Då var det maken och jag som gjorde en kryssning dit – strax före min semester.

I går var jag där igen, nu några dagar efter att jobbet började i måndags. Ganska genialt att halvera den första arbetsveckan på detta sätt, märkte jag!

Fyra väninnor var vi denna gång i ressällskapet, två av oss ännu i tjänst, två rätt nyligen pensionerade. Diskussionerna berörde alltså rätt mycket våra livssituationer. Också vi som ännu jobbar kan rätt snart se fram emot friheten – men enbart positiv är ju givetvis inte den anstundande ”eviga ledigheten”. Trots att vi jobbare avundsjukt suktar efter att komma loss från den nya tidens intrikata regler, ordningar och system i ett arbetsliv som helt enkelt inte mera är sig likt.

Men visst kommer det att bli annorlunda när yrkesidentiteten inte mera är huvudfaktorn, när man fjärmats från arbetssamhörigheten, när man – som det uttrycktes i diskussionerna över räkmackor och bubbel på båten – plötsligt kan känna sig ”onödig”.

Välförtjänt är fritiden givetvis, vi har ju gjort vårt och tjänat in vår anspråkslösa pension. Det är som det ska vara. Men ändå är det skönt att kunna prata om känslor och funderingar kring det nya med vänner som befinner sig i samma situation.

Viktigare än någonsin i denna ålder är att hålla i vänkretsen, kanske rentav återuppliva gamla bekantskaper – ja, inte är det ju omöjligt att skaffa sig nya förtrogna heller, men mer av en utmaning.

Skönast är att umgås med dem man känt riktigt länge och inte behöver förklara och förställa sig för. Gamla arbetskamrater, klasskamraterna, medvandrare under långa tider. Människor man har en lång ”minns du när”-historia med.

Så där vistades vi i den bedårande medeltidsstaden, åt gott, besökte några museer och bara tassade omkring görandes iakttagelser av det gemensamt upplevda.

En tradition bör detta bli, det var vi alla ense om. Tallinnresor behöver inte bli dyra, men upplevelsenivån är garanterad. Som time-out plats är staden oslagbar. Til lyst både för den som behöver andas mitt i arbetsveckan och den som gärna lägger en guldkant på den rutinartade lediga vardagen. Undra på att färjorna över är proppade!

Ovan min lunchportion. Den läckra chevrepajen hade inte heller den en helt vardaglig form!

En Tüte vore nåt!

I morgon drar skolåret igång. T inleder sin tredje årskurs och S – lilla S som jag brukar kalla henne – börjar i första klassen. Visserligen kan hon både läsa och skriva redan, men en milstolpe är det allt. S har fått en mobil och är även i övrigt utrustad för den nya spännande statusen.

Men lite dåligt tycker jag det är med skolstartsceremonier här hos oss. Läste just i bladet att man i Estland har seden att de äldsta eleverna högtidligt leder in nykomlingarna i skolhuset – och prick den 1 september ska det ske, precis som i min barndom.

Inte ens seden att den första skoldagen få en Schultüte, en stor strut fylld med godis och små presenter, har slagit igenom på våra breddgrader. Jag läser på nätet att de första strutarna utdelades i Tyskland i början av 1800-talet. Seden har inte spritt sig stort – märkligt nog, med tanke på hur andra traditioner som påsk- och adventsrekvisitan brett ut sig över vida områden.

Nå, någon måste tillverka strutarna och det måste finnas en aktiv beställning på en sed kring skolstarten. Utbudet brukar följas av efterfrågan – så ta idén, nån tillverkare!

Nästa måndag har vi i alla fall välsignelse av de nya ettorna i Domkyrkan. Den seden väcker blandade känslor, men när det nu sker kvällstid – och helt enligt familjernas egen aktivitet skall väl knorret utebli.

Jag deltar gärna i den ceremonin, det var väldigt fint när T fick sin välsignelse!

Så går spåret mot högstadium och gymnasium och studieliv. Hastigt har dagis och förskola avverkats, i en glimt tycks det mommo.

Som själv känner sig ganska matt efter de första jobbdagarna. Nån sorts arbetsinlednings-strut kunde kanske uppfinnas också. Till uppiggelse för oss som känner trögheten dra det långa strået efter veckor av laglös frihet.

Nå, man kanske kan likna den lilla kryssning väninnorna och jag ska göra till Tallinn i morgon som ett slags belöning för hurtigt startat arbete. Två dagar är tappert avklarade – och nu faller Tütens gåvor över mig i form av bubbel, babbel och skönt strövande i medeltidsstaden.

På torsdag kanske det känns helt naturligt att börja knoget – och nu på allvar!

Slut på semestern

I morgon gäller det. Stiga upp i ottan, hasa sig till bussen, försöka återknyta kontakten till lösenord och rutiner. Komma igång med något, fast först naturligtvis snacka ihop sig med arbetskamraterna igen, himla sig över det gemensamma ödet att inleda racet i ekorrhjulet.

Fast egentligen är det ok. Jag har kopplat av rejält under mina fem semesterveckor. Inte ett skapandes tråkigt grand har jag gjort. Koppla bort jobbet totalt har jag lyckats med.

Som vanligt har det kostat att semestra. Alla dessa luncher på stan, alla dessa hotellövernattningar, museibiljetter, bensin. Vi som inte sitter på stugan ska ha annan underhållning. Å andra sidan har vi inga utgifter med stugunderhållet.

Maken och jag har i flera år haft en liten semesteravslutningsritual – vi åker på supé-kryssning med sightseeingbåt. Liksom vore vi turister i vår egen skärgård. Royal Line levererade även i år – god middag och intressant kryssning, denna gång i västerled – öarna utanför vår egen kustremsa är spännande att kolla in.

I går blev det också av att spela minigolf – det tycker jag hör varje sommar till. Storasyster T är på förläggning med sjöscouterna, S ville gärna göra något kul också och inbjöd mommo och mofa att golfa. Det var skoj – en del banor var dock hopplöst omöjliga att forcera. ”Men jag blev bara lite rage /arg, rasande/”, konstaterade S som levererade en fin teckning av hur golfandet gått till.

Nu en lat söndag, god middag, samla ihop jobbnycklar, busskort och andra nödiga pinaler. Tidigt i säng och arla upp. Sen drar den igång – höstterminen.