I dag fick jag första gången agera kyrkvärd i Domkyrkan. Dela ut psalmböcker, läsa text, ja inget mer denna gång. Men det kändes bra att vara tillbaka i det kyrkliga. Tidigare var jag ju beslutsfattare i församlingen, nu är jag vorden hjälpgumma i templet.

Det känns perfekt! Just min plats i detta skede av livet. De hektiska diskussionerna om det ena och det andra i kyrkan får andra sköta. Det har jag skött tillräckligt av, och i den sysslan stupade jag.

Men en sak märkte jag i läspulpeten när jag läste texten ur 2 Kungaboken 5, 1-15. Det är en lång text, en bra text – den är t.o.m. lite humoristisk på sina ställen. Som folklorist fick jag genast känslan av att detta har varit en populär text att återge, gång på gång, dramatisera, ”do the voices” som när man läser sagor för barn.

Jag kom på mig med att känna att det hade varit skoj att predika över den texten, fundera en stund över den, understryka poängerna, kanske rentav locka fram ett skratt – och landa i något klokt församlingen kunde bära med sig hem.

Si, lite klerikalitet fastnade tydligen under mina år i Teologiska fakulteten, lite präst tycks det bo i mig.

Det var en överraskande insikt och jag ser fram emot nästa varv när hjälpgumman får träda till, det blir om två veckor.

T och S har på barns tvärsäkert intuitiva vis insett att mommo har kyrkan kär. Till födelsedagen fick jag av T ett hus byggt av träpinnar, grant målat, med ett svart tak. ”Det är Esbo domkyrka, mommo”, sa gåvogivaren. ”Den tycker du ju om”!

image

Annonser