I dag gick en långvarig kollega från den österbottniska avdelningen i pension. Det är inte så väldigt många kvar av oss som varit med under hela den tid jag jobbat i huset. Nu gick på något sätt startskottet för finalen, känns det som.

Den lustiga känslan av att sista rundan inleds nu kom över mig. Om några veckor tar en jämnårig kollega från historiska avdelningen farväl. I vår går närmaste kollegan som jag jobbat ihop med på tre adresser i 35 år.

Sen är jag den som jobbat längst i huset och håller jag ut kommer jag att få dras med den positionen i närmare fyra långa år. Andra lösningar har jag inte råd med.

Tja. Förr eller senare skulle det ju gå så. Att man blev hängande kvar. Naturligtvis har man många goda – och defakto rätt långvariga – kolleger i det yngre gardet. Folk som får knoga på i långeliga tider ännu när jag försvinner. Vi befinner oss i helt olika tidspositioner, får man konstatera.

De flesta av husets äldste är nu medlemmar i föreningen Svenska litteratursällskapets pensionärer. Fotografier från deras träffar visar att gänget ser fräscht ut – yngre och piggare än då avskedskaffet dracks.

Jag får erkänna att jag är avundsjuk. Mentalt hör jag redan till den skaran. Egentligen är det väl ganska idealiskt – den dag jag får gå är jag faktiskt ”klar” med mitt värv och kastar mig gärna ut i den stora ledigheten. I hopp om fortsatt hälsa och klart förstånd, förstås.

Vemodet är av annat slag. Jag är snart den sista i huset som minns ett och annat, har det långa perspektivet på verksamheten.

Det blir allt trögare att hitta på sysslor, jag har ju s.a.s. genomfört allt ”mitt” redan. Den yrkesmässiga hoppackningsperioden blir lång. Tre jular, tre semestrar, fyra Runebergsdagar.

Jag får försöka ta rollen av höstastrarna(jag köpte några i helgen för att pigga upp balkongen där allt somrigt håller på att vissna nu). Stå kavat och blomma grann in i det sista. Okuvlig trots att livets höst redan är inne …
image