Halloweenpumpan på begravningsplatsen

Häromveckan blev jag, som traditionen ofta bjuder, intervjuad om det i afton timande Halloweenfirandet. Denna gång hade journalisten en klar fråga – hon hade ifjol hittat en halloweenpumpa på Sandudds begravningsplats sida vid sida med de sedvanliga allhelgonalyktorna. Vad tyckte traditionsvetaren om detta, passade det sig och hur stod det i övrigt till med Halloween i Finland just nu?

Det blev en sida i hufvudstadsdraken där man längst ner konstaterade att Folkkultursarkivet (som arkivarie Ekrem understrukit) inte tar ställning till seders olämplighet eller lämplighet, men att tidningen gärna ville höra vad läsarna tyckte om pumpans placering.

Tyckte, det gjorde man. 80% av dem som svarade på tidningens enkät ställde sig negativt till pumpan. I den milslånga kommentartråden på FB gav läsarna uttryck för sin åsikt både om pumpan och hela halloweenfirandet. Det var ord och inga visor: Dårbollsidéer! Vart är vår värld på väg? Vedervärdigt! Osmakligt! Fult och förfärligt!

De negativa omdömena överbjöd varann. Nåväl. Samtidigt har jag noterat att seden i år alldeles uppenbart etablerat sig slutgiltigt i Finland. Aldrig förr om åren har jag sett så många utklädda personer på stan – tydligen på väg till fester med halloweentema. Aldrig har dagen heller i samma mån figurerat i annonsfloran. Aldrig har så många gillande åsikter uttryckts i de sociala medierna och så många foton av firandet i hemmen publicerats.

Så är det bara.

Men att ”Spökkarnevalen har spridit sig till begravningsplatsen” (som artikeln i Hbl rubricerades) kunde jag inte se några bevis på när jag i dag besökte Sandudd (och gjorde en extra lång vandring för att kolla upp saken).

Nej, där var det business as usual, folk pysslade med granris och ljung, lyktor av sedvanligt slag lyste, det var som på julen, fast lite mindre ruljans kanske. Men inga pumpor såg jag.

Min åsikt är förresten att Allhelgona fått ett definitivt lyft nu när helgen ställs i kontrast mot de ”hedniska” bruken. Aldrig förr har vår egen högtid varit så mycket framme i alla medier som i år, vill jag mena!

Och jag tycker ju personligen att vi har rum för allt. Pumpan på graven kan ju ha varit en engångsföreteelse, kanske en personlig present till mormor av ett barn som tyckte den blev så fin! Eller kanske vi har pumpor på varannan grav framledes? Vad vet jag, bäst att inte yttra sig tvärsäkert när det gäller traditioner, de flackar sina egna vägar.

Så här traditionell såg vår familjegrav ut i kväll – se nedan. Jag tror kanske att farfar hade glatt sig åt en grann pumpa barnbarnsbarnen velat hylla honom med.

Men farmor och salig far hade nog enigt reagerat med ett rungande:
”Osmakligt, förfärligt och vedervärdigt”
,

Snälla nyheter

Sjukledighet nuförtiden innebär ganska mycket vistelse på de sociala medierna, i alla fall för mig. Helsikeshostan avtar långsamt med hjälp av medicinerna doktor N skrev ut. Vila var dock den viktigaste ordinationen. Så det gör jag. Ofta med telefon i hand.

Egentligen borde telefonen läggas på hyllan, för nog är det fruktansvärt vad den förmedlar. FB har i dag i min version ganska stort blivit en nyhetskanal, allt färre vänner skriver personliga statusar, man länkar istället samhällsmedvetet till nyheter – dåliga nyheter mest.

Det är som vore det ytligt och oansvarigt att göra något annat i dessa dagar. Mobbning, näthat, flyktingproblemet i sin hjärtskärande vidd, allt ramlar över en i form av bilder, filmsnuttar, människors elände i sådan tydlighet som sutte de i ens kök och berättade själv.

Nyss såg jag den korta nyhetsfilmen om de åter timade mötena släktingar emellan vid gränsen mellan Nord- och Sydkorea. Gifta par eller syskon som för första gången på 60 år fick återse varann några ynkliga timmar för att sedan skiljas åt för evigt. En fullständigt onödig och sanslös separation som avspeglar en ondska och omänsklighet så djup att det svindlar för en.

Men i de sociala medierna är kasten tvära – tack och lov för det. Nästa nyhet visste berätta att man ordnar övernattningsjippo för mjukisdjur på Richardsgatans bibliotek. Djuren kan lämnas in på kvällen och hämtas på morgonen – då finns det foton av allt roligt de sysslat med under sin sleepover bland bokhyllorna. Sagostund och morgonkaffe utlovas djurägarna.

En snäll nyhet – sannerligen bristvara i dag. 996 gillanden blev det när jag tryckt på knappen. 45 kommentarer. ”Mera sånt”, ”Underbart”, ”Vilken fin idé”!

Häromdagen hade delikatessaffären Anton&Anton tagit till vara en leksaksapa och lagt ut en bild av den på sin FB-sida med texten ”jag har tappat bort mig”. 927 gillanden och allmän fröjd när en lycklig ägare hörde av sig.

Det lite barnsliga, det entydigt mysiga och oskyldiga, måtte det aldrig försvinna ur det sociala flödet.

Ge oss snälla nyheter ibland – annars klarar vi inte av resten.

Inspirerad av nyheten plockade jag fram mina mjukisdjur en stund. De bor annars i en låda i garderoben.

Förvalta sina dagar

Helsikeshosta har jag och lite småfebrig känsla. Men min sjuka är väl samma virus som halva stan lider av, bryter aldrig ut helt och går endast långsamt över. Nåja.

Varje gång jag har hosta nuförtiden minns jag väninnan C som ju var pigg och glad, hostade i åtta dagar. Och dog. Det låg ju saker bakom hostan förstås, men man funderar. C kom till mig i en dröm häromnatten. Hon var sig lik, men klädd i vit alba. Både glad och lugn såg hon ut, jag tackar för hälsningen.

Just nu sysslar jag så mycket med traditioner kring död och begravning att jag är helt inställd på möten med dem som gått över gränsen. Från morgon till kväll förbereder jag både en bok och en föreläsning på temat livets slut. Det finns mycket mellan himmel och jord och oändligt intressant är människan i sitt möte med det okända och obegripliga.

En annan sak grunnar jag på just nu också, nämligen hur pensionsdagarna ska förvaltas. Man kan ju inte säga att det skyndar precis, flera år dit. Men det var några saker väninnor sagt som satt mig att fundera.

När vi frågade en av de forna klasskamraterna som välsignats med deltidspension hur hon tillbringar all den nyvunna fritiden radade hon upp: går på gym, promenerar, ser på TV hela dagen, eller bara sitter i en stol och stirrar och njuter. ”Rätta tag, vi har gjort vårt andel av arbetet”, tyckte vi alla.

Men sen blandades korten bort av 81-åriga väninnan som uttryckte sig helt olika när vi sågs vid vårt månatliga vinglas på Kapellet. ”Jag vill inte sitta hemma och titta, jag vill ut och hjälpa folk”, tyckte hon. Det finns ju all världens väntjänster och samtalstjänster att gå in i när tidtabellen medger. Och om förstånd och ork räcker till.

Men vill jag sånt? Det blir bara jobbigare att komma in i nya sammanhang, känns det. Många föreningar och sammanslutningar har jag genom livet övergett för att jag varit fel i sammanhanget. Enklare lär det inte bli, man har den natur man har.

Så där finns att tänka på när man osar hemåt i skymningen efter en lång arbetsvecka när de flesta andra firar höstlov. Nu har jag åtminstone en plan klar för morgondagen. När jag kommit hem från eftermiddagstjänsten i kundjouren får maken värma en bägare glögg åt mig. Vi fick en spännande glöggflaska i gåva av familjen F som firat ledighet i den estniska metropolen. Sen ska jag försöka få bukt på hostan och hängigheten med några långlånga sovmorgnar. Och sen får vi se.

Bullgummorna om livet och döden

Förkyld är jag, men väldigt bra blev helgen ändå. Bullgummorna skulle ha en träff minsann, alltså studentklassen 1974 från Svenska flicklycéet vid Bulevarden i Helsingfors, en skola sen länge i graven, men vi alumner knogar på, denna årskurs i sitt 60-61 år. Vi har nästan grundat en egen pensionärsförening, kan man säga. På 1 1/2 år har vi nu träffats hela 5 gånger, och nästa möte är redan inprickat till maj 2016.

Det var vid 40-årsklassträffen man kan säga att vi slutgiltigt fann varann, vi som umgåtts sen barnsben, men ännu har mycket att lära om och av varann!

I lördags sammankom vi i kabinett Sandels på stamkrogen, för mat och prat tillsammans. Vi har också gjort utfärder, till museer, till krematoriet – i vår ska vi göra en vandring på begravningsplatsen – allt är ordnat enligt gummornas kompetens och sakkunskap.

Några grundpelare i vårt umgänge kan man slå fast – livet,kulturen och döden. Livet – det är barnbarnen – inte alltid biologiska, men nära och kära – som blir fler för varje träff. Skål för dem! Skål också för de efterkommande som lever sitt liv utan barn – självvalt eller styrt av rådande omständigheter.

Och skål för döden – den goda döden, döden när livet är levt, när dagarna är fyllda och allt är gjort. En av oss jobbar på krematorium, en på begravningsplatsen, en guidar på samma ställe, en har jobbat inom åldringsvården, många har föräldrar som bor på olika hem, är mitt i olika former av demens och gamlingsskap, en av oss – jag – forskar i traditioner kring livets skeden – inte minst de kring begravning och död.

Inte är det underligt att vi har ett naturligt, ja avslappnat förhållande till livets slut. När det infaller vackert och i rättan tid, ska vi säga.

När nu rättan tid är. Svärmor, 88 år och i full fysisk och psykisk och ekonomisk och allt man kan tänka sig-kondition, har länge varit led vid livet. Andra närstående drabbas av det plötsliga slutet ovilligt, oväntat och utan logik.

Häromveckan berättade biskop Tuulikki Koivunen Bylund om hur hon förbereder sig för döden. Försöker komma närmare Gud, som hon säger, så det inte blir helt oväntat när slutet stundar.

Fint var det också i dag att gå delta i en gudstjänst med Schuberts Deutsche Messe som mässmusik. Maken och jag åkte till andra ändan av huvudstadsregionen för detta, till Matteus kyrka i östra Helsingfors. Där fungerar en gammal studiekamrat som kyrkoherde, och många bekanta från olika livsskeden satt därtill i kyrkbänken.

Den produktive Schubert levde ett så obegripligt kort liv – bara 31 år! Han var 29 när han komponerade mästerverket vi gladdes åt i dag …

Vid gudstjänsten ringdes i klockorna för en enda avliden i församlingen – en nioårig flicka. Man läste det som kallas ”tacksägelse” för hennes liv.

Ju äldre man blir, desto mer medveten är man om att tiden framåt är allt kortare. Och att man redan fått en generöst utmätt livstid.

Sånt är gott att sitta och fundera över i gamla vänners lag. Njuta av den dag man ännu har fått sig tilldelad. Tacka för att man fortfarande känner musten i det gemensamt inbeställda rödvinet.
I

I seriernas klor

På bilden nedan ser ni hur maken dukat åt mig i dag. Pastan kokad, bolognesen varm, parmesanen riven. Och Lovejoy redo att rulla på IPaden. Så vill jag ha det de långa höstdagarna. När jag släpat mig hem är utmattningen ganska total. Då behöver jag slappna av – och det går bra med nån snäll, småkomisk och garanterat välbekant serie.

Just nu bjuder Arenan på alla avsnitt av serien om den kluriga, inte helt ärliga, men oemotståndliga antikhandlaren och hans gemytliga anhang. Garanterat att inga blodiga lik dyker upp där, eller andra otrevligheter. Bra middagsserie.

Maken tittar på en annan serie på TV:n. Pratar gör vi senare på kvällen.

Fast då är det ett sjuattans bök att hinna med alla de nya serier hösten bjuder på i realtid. Brons tredje säsong, Broadchurchs andra, sista säsongen av Downton Abbey, Midsomer murders och en ny småtrevlig serie om en kvinnlig konstapels mödor och bravader i 50-talets England. Det blir ett enda tittande vissa kvällar. Hemskt mycket ond bråd död i underhållande eller fängslande förpackning.
Obskyrt, om man tänker närmare efter.

Men nu drar Downton igång så god afton på er! En liten whisky och sen bjuder natten vila.

Filurigt och pinsamt

På måndagen damp de ner i postluckan, årets Ifolor fotoböcker. Denna gång med namnet ”Santorini 2015 och Mofa 60” på pärmen. Det är ett bra tag sen vi övergick till digitala fotoböcker – ja det var faktiskt albumet ”Santorini 2008” som var det första.

Den gången var det dottern som prövade på det nya konceptet (inga foton lossnar, du behöver varken sax eller klister, men du kan inte limma in biljetter och små restaurangkort och andra små minnen, förstås). Fast behändigt var det, insåg jag fort.

I dag blir det ju hundratals foton knäppta vid varje resa eller evenemang. När alla resenärer fotar med sina telefoner blir det nästan ohållbara mängder när materialet ska gallras och sorteras. Snart har man en hel rad minnesstickor, och vilken av många snarlika konterfej som är det bästa valet vete fåglarna.

Ifjol frågade jag T om hon ville planera några uppslag med sina egna foton i boken jag gjorde. Det ville hon och det blev väldigt roliga sidor. I år undrade hon redan på resan om vi inte kunde göra hela boken tillsammans. Så det satte vi igång med under några av flickornas övernattningar på sensommaren.

Jag arrangerade bilderna i några separata tematiska bibliotek, gallrade lite och så började vi. T var chefsdesigner, flink var hon omedelbums att hantera albumverktyget, innovativt och vilt valde hon bakgrunder och grupperingar.

Hon fick skriva också, välja texter och kommentarer själv. ”Filurer” blev ett uppslag av fotona vi knäppte när vi i väntan på drinkar på favoritbaren roade oss med att prova varandras solhattar. ”Pinsamt” plitade T vid selfien mommo och mofa tog i hyttspegeln på Viking under mofas 60-årsresa. Den tyckte hon var värd att blåsas upp på en hel sida, i alla fall.

Vi skrattade väldigt mycket under arbetet, blev riktigt slattriga ibland och prövade på galna kombinationer och färger. Men färdigt blev det rätt fort, jag sände in boken och spända väntade vi på slutresultatet.

Riktigt bra, tyckte vi, och även de andra resenärerna. Bara ett foto av dålig kvalitet hade nästlat in sig – och dessutom i två exemplar. Men i övrigt var albumen på 72 sidor lyckade – ja det ska ju finnas ett i varje hushåll förstås.

Nedan några exempel. Och sist en liten jämförelse med albumet från 7 år tillbaka. På samma bar avfotograferades nämligen albummakarna tillsammans under båda resorna. Det är det bästa med fotoalbum – vare de digitala, i fotobokform eller av det gamla klistrade formatet – att bläddra och minnas och jämföra och inte förstå att tiden gått så fort!