Förkyld är jag, men väldigt bra blev helgen ändå. Bullgummorna skulle ha en träff minsann, alltså studentklassen 1974 från Svenska flicklycéet vid Bulevarden i Helsingfors, en skola sen länge i graven, men vi alumner knogar på, denna årskurs i sitt 60-61 år. Vi har nästan grundat en egen pensionärsförening, kan man säga. På 1 1/2 år har vi nu träffats hela 5 gånger, och nästa möte är redan inprickat till maj 2016.

Det var vid 40-årsklassträffen man kan säga att vi slutgiltigt fann varann, vi som umgåtts sen barnsben, men ännu har mycket att lära om och av varann!

I lördags sammankom vi i kabinett Sandels på stamkrogen, för mat och prat tillsammans. Vi har också gjort utfärder, till museer, till krematoriet – i vår ska vi göra en vandring på begravningsplatsen – allt är ordnat enligt gummornas kompetens och sakkunskap.

Några grundpelare i vårt umgänge kan man slå fast – livet,kulturen och döden. Livet – det är barnbarnen – inte alltid biologiska, men nära och kära – som blir fler för varje träff. Skål för dem! Skål också för de efterkommande som lever sitt liv utan barn – självvalt eller styrt av rådande omständigheter.

Och skål för döden – den goda döden, döden när livet är levt, när dagarna är fyllda och allt är gjort. En av oss jobbar på krematorium, en på begravningsplatsen, en guidar på samma ställe, en har jobbat inom åldringsvården, många har föräldrar som bor på olika hem, är mitt i olika former av demens och gamlingsskap, en av oss – jag – forskar i traditioner kring livets skeden – inte minst de kring begravning och död.

Inte är det underligt att vi har ett naturligt, ja avslappnat förhållande till livets slut. När det infaller vackert och i rättan tid, ska vi säga.

När nu rättan tid är. Svärmor, 88 år och i full fysisk och psykisk och ekonomisk och allt man kan tänka sig-kondition, har länge varit led vid livet. Andra närstående drabbas av det plötsliga slutet ovilligt, oväntat och utan logik.

Häromveckan berättade biskop Tuulikki Koivunen Bylund om hur hon förbereder sig för döden. Försöker komma närmare Gud, som hon säger, så det inte blir helt oväntat när slutet stundar.

Fint var det också i dag att gå delta i en gudstjänst med Schuberts Deutsche Messe som mässmusik. Maken och jag åkte till andra ändan av huvudstadsregionen för detta, till Matteus kyrka i östra Helsingfors. Där fungerar en gammal studiekamrat som kyrkoherde, och många bekanta från olika livsskeden satt därtill i kyrkbänken.

Den produktive Schubert levde ett så obegripligt kort liv – bara 31 år! Han var 29 när han komponerade mästerverket vi gladdes åt i dag …

Vid gudstjänsten ringdes i klockorna för en enda avliden i församlingen – en nioårig flicka. Man läste det som kallas ”tacksägelse” för hennes liv.

Ju äldre man blir, desto mer medveten är man om att tiden framåt är allt kortare. Och att man redan fått en generöst utmätt livstid.

Sånt är gott att sitta och fundera över i gamla vänners lag. Njuta av den dag man ännu har fått sig tilldelad. Tacka för att man fortfarande känner musten i det gemensamt inbeställda rödvinet.
imageI

Annonser