Helsikeshosta har jag och lite småfebrig känsla. Men min sjuka är väl samma virus som halva stan lider av, bryter aldrig ut helt och går endast långsamt över. Nåja.

Varje gång jag har hosta nuförtiden minns jag väninnan C som ju var pigg och glad, hostade i åtta dagar. Och dog. Det låg ju saker bakom hostan förstås, men man funderar. C kom till mig i en dröm häromnatten. Hon var sig lik, men klädd i vit alba. Både glad och lugn såg hon ut, jag tackar för hälsningen.

Just nu sysslar jag så mycket med traditioner kring död och begravning att jag är helt inställd på möten med dem som gått över gränsen. Från morgon till kväll förbereder jag både en bok och en föreläsning på temat livets slut. Det finns mycket mellan himmel och jord och oändligt intressant är människan i sitt möte med det okända och obegripliga.

En annan sak grunnar jag på just nu också, nämligen hur pensionsdagarna ska förvaltas. Man kan ju inte säga att det skyndar precis, flera år dit. Men det var några saker väninnor sagt som satt mig att fundera.

När vi frågade en av de forna klasskamraterna som välsignats med deltidspension hur hon tillbringar all den nyvunna fritiden radade hon upp: går på gym, promenerar, ser på TV hela dagen, eller bara sitter i en stol och stirrar och njuter. ”Rätta tag, vi har gjort vårt andel av arbetet”, tyckte vi alla.

Men sen blandades korten bort av 81-åriga väninnan som uttryckte sig helt olika när vi sågs vid vårt månatliga vinglas på Kapellet. ”Jag vill inte sitta hemma och titta, jag vill ut och hjälpa folk”, tyckte hon. Det finns ju all världens väntjänster och samtalstjänster att gå in i när tidtabellen medger. Och om förstånd och ork räcker till.

Men vill jag sånt? Det blir bara jobbigare att komma in i nya sammanhang, känns det. Många föreningar och sammanslutningar har jag genom livet övergett för att jag varit fel i sammanhanget. Enklare lär det inte bli, man har den natur man har.

Så där finns att tänka på när man osar hemåt i skymningen efter en lång arbetsvecka när de flesta andra firar höstlov. Nu har jag åtminstone en plan klar för morgondagen. När jag kommit hem från eftermiddagstjänsten i kundjouren får maken värma en bägare glögg åt mig. Vi fick en spännande glöggflaska i gåva av familjen F som firat ledighet i den estniska metropolen. Sen ska jag försöka få bukt på hostan och hängigheten med några långlånga sovmorgnar. Och sen får vi se.
image

Annonser