Det var en dålig natt. Svettig kastade jag mig halvsovande i bädden utan att få nån bra ställning. Maken gungar på stormande hav mot Stockholm. Jag steg upp klockan 7 – en lördagsmorgon. Grabbade tag i mobilen. Och möttes av vår nuförtiden regelbundna gäst. Den överraskande skräcken.

Medan jag ”sov” hade ännu en kär stad drabbats av det besinningslösa, ogripbara, svårbekämpande, obegripliga våldet. Medierna kan detta nu – man har strax en kompetent beredskap att fylla extrautsändningar med expertutlåtanden och aktuella nyhetsklipp.

Annat var för 14 år sen när New York attackerades. Sånt hade inte hänt förr – inte på det viset. Inte var de sociala medierna aktiva på samma sätt heller ännu.

När jag nu kollade FB i gryningen hade flödet redan tagits över av nyheter från olika mediebolag, av vännernas postningar av foton med Eiffeltornet på, bilder av tända ljus, av de kyrkliga kommentarerna, av visdomsorden, trösten, filosofin. En ström av information och en flod av godhet – som ju nog trots allt representerar största delen av världen, fast det kan kännas annorlunda.

När Skräck gästar är det lätt att beklämmas, tappa lusten på något sätt – fast man denna gång inte drabbats personligen. Strax efter 11.9 2001 skulle vi åka till New York – hela familjen – maken skulle sammanträffa med kolleger och besöka en skola.

Vi inhiberade. Skräck vann. Men det går ju inte mer i en värld som denna! Man måste resa till Paris och London och New York, man kan inte stoppa livet. Men hur göra med turistorterna, Tunisien, Egypten? Skräck är ju överallt. Överallt och ingenstans.

Bara frågor, inga svar. Så är är världen nu, detta är vad våra barnbarn har att tackla.

I den senast uppdateringen i mitt FB-flöde tycks vännen Christian ha påmint oss om att Paris stadsvapen är en båt med valspråket ”Fluctuat nec mergitur”, ”Hon skakas av vågorna men sjunker inte”.

Något att hålla fast vid också i vidare perspektiv.

Låt också mig posta en bild – ”Afton vid foten av det glimrande tornet” har jag kallat den på Instagram några år sen.

Hörde just i radio att man släckt tornet som en symbolisk gest.

Svårt att avsluta en sån här text utan att kläcka filosofiska plattityder. Men vad jag vill säga är alltså att – tornet ska glimra igen, vad än Skräck tycker.