imageSå var det åter dags: Storängens skola hade sin årliga höstbasar.    Fullt ös med hela baletten – lotteri, mete, försäljning av mat och hantverk, böcker, våffelstekning, korvgrillning. Stugan smockfull, ty lågstadieskolan är stor.

Minnena kommer mig i hågen, i år skötte nämligen dottern och svärsonen några sysslor, välbekanta från mina egna år som klassmamma: utdelning av lotterivinster och våffelstekning.

Min uppgift i år blev att hänga med T och S. Vi underhöll oss  med en rejäl traktering, pajer och mockarutor och kaffe och saft.Bara T orkade också proppa in en av fars frasiga våfflor.

Vi inhandlade en maltlimpa, det är en specialitet på denna basar, köpte en hel drös lotter och måste bränna flera euro på metet. Det visade sig nämligen att S kände sig förfördelad vad metesfångsten gällde. Dyrt var ingenting och ändamålet är ju gott.

Men det slog mig att dessa skolevenemang faktiskt inte ändrat sig det minsta på ett drygt kvartssekel. Samma ingredienser, samma driftiga skolföreningsmammor som regerar och styr de lite mindre duktiga i föräldraskaran. (Jag hörde i tiden till den sistnämnda skaran).

Allt är tillverkat och levererat av föräldrar som sen köper det tillbaka i lite modifierad form. Det är som på kalasen i det gamla bondesamhället där man först skulle hämta med sig ostar och grädde och bröd för att sen bära hem de jämnt fördelade resterna.

Som alltid var det några personer som hade exceptionell tur i lotterierna medan andra mot all statistik lyckats dra tiotals nitlotter.

När basaren drog mot sitt slut såldes det sista till halva priset. Och metepåsarna öppnades, karamellerna måste ju förbrukas, men alla prylarna och de utslätade påsarna lagrades i skolföreningens källare för återbruk  – kanske ett evigt sådant.

Livets hjul rullar vidare åtminstone här, utan att spåra ur på villovägar. Och det kanske känns både förvånande och lite tråkigt – men mest tryggt och bra ändå. I denna värld där inget mera är förutsägbart och säkert.

Roligt var också att få beundra resultatet av barnbarnens aktivitet i skolans konstklubb. På bilden visar de på sina egna alster. Konstklubben vill jag bekosta. Det är för mig en hjärtesak att T och S både ska älska konst, lära sig konsthistoria – och producera och skapa saker själva. Dom tycker konstklubbseftermiddagen hör till veckas bästa, har jag till min fröjd erfarit!