imageSorgebuden når en ibland via FB i dessa tider. I dag erfor jag den vägen att  kollegan Ulla vandrat vidare. I morse hade det skett, fick jag veta efter en koll med gemensam vän på webben.

Det kändes lite tommare igen, lite ensligare. Ulla och jag har inte träffats på några år, hon har pensionerats och flyttat från stan. Vi hade inte längre  den täta kontakt som präglade vår kollegiala relation sedan den fick sin början i slutet av 1980-talet.

Jag plockade i bokhyllan när jag kom hem och där vällde de fram, en stor del av Ullas rika produktion, alla med vänliga dedikationer. ”Lastenperinneterveisin” skrev hon ofta, ”med barntraditionshälsningar”. Det var ju barntraditionsforskningen som var vår gemensamma nämnare. Under många år då just den grenen av folkloristiken var mycket i ropet i Norden.

Vi träffades, fann varann vara besläktade själar, utbytte tankar, åkte på konferensresor. Ulla jobbade på det finska litteratursällskapet, jag på det svenska, det var praktiskt att ha varann som bollplank. Och god vän, med tiden.

Ulla var alltid steget före när det gällde barnfolkloren. Hon var först med att samla och skriva om klapplekar, traditionella kopior, bildgåtor, flickors vershäften. Hennes antologier med barnlore var storsäljare. Hon snusade rätt på det nyaste, med ständig tumme på tidens puls.

Hennes kontaktnät var stort, och jag hade glädjen att hänga med henne på ett antal vilda resor till andra barnforskare  – vi reste till Tartu, Petroskoi, Sliven i Bulgarien, ja och i Norden förstås.

Och det är här det fina med vänskap kommer in – även vänskap som gått över tidens gräns. Så länge minnena finns kvar lever den, nämligen. Så länge jag kan skratta åt våra upplevelser t.ex.  i ett Petroskoi där vi i flera dagar tvättade oss i några droppar vatten – i 30 graders hetta.

Eller då det var så kallt en novembernatt i Tartu att vi fick linda in oss i mattorna då täcken och filtar inte räckte till.

Och när vi besökte de fantastiska träkyrkorna i Kizji i Onegasjön  – och märkte att det enda i dryckesväg som serverades där var – vodka. Inte ens en droppe vatten där.

Ofta tycker jag man minns hur folk lät i telefonen när det begav sig. Den speciella tonen, uttrycken, lever kvar i hörselminnet länge. Och får det att bli lite vått i ögonvrån.

Men vad jag ville säga var alltså: en sista barntraditionshälsning till dig Ulla och tack för alla glada minnen! Ni börjar vara rätt många barntraditionsforskare ovan molnen nu, så du får väl hälsa med dig!