imageDet stormar, det öser ner, det är blygrått ute. Självständighetsdag, landets grädda ska släpa sig till presidentens slott i ovädret. Det ska tågas med facklor och läggas ner kransar vid minnesmärken. Finlands flagga har redan i ottan hissats av trägna flagg-ansvariga, jag sände en tanke till väninnan A som åtagit sig uppdraget i sitt husbolag.

Skönt att inte ha något inplanerat i dag. Här sitter vi i arbetsrummet och puttrar maken och jag. Det viner kring knutarna, Ella och Louis jazzar till julsånger på Spotify. Det är mysigt. Lite god middag ska vi fixa, öppna en flaska bubbel.

Jag ska putsa kopparn – det gör jag alltid medan gästerna tågar in i slottet. Perfekt syssla då – jag har ett tiotal ärvda bunkar. Det ser festligt ut när de glimmar på sin hylla i köket efter knoget. Mer julstädning än så gör jag inte.

Sen ska jag ta ett  första nappatag med julkorten.

När jag var liten tyckte jag självständighetsdagen var en av årets värsta. Som en time out i julväntan, en grå allvarlig dag då man gick och vaktade på sina ljus i fönstret. Lyste de inte signalerade man ofosterländskhet hette det i småstaden där vi ofta firade hos moster och mommo.

Jag har märkt att folk gör en mer glimrande högtid av dagen nuförtiden – glossar upp firandet så det inte bara är att i TV titta på hur andra tågar omkring i fest och gamman.

Nu har Frank Sinatra tagit över musikestraden. ”The weather outside is frightful”, sjunger han lämpligen och fortsätter med refrängen ”Let it snow, let it snow, let it snow”.

Jag kollade vad jag skrev i bloggen för precis ett år sen. Läsaren må inte se efter, ty upplägget var nästan exakt detsamma som jag skrivit i år. Jag brukar alltid predika att ”all tradition är förändring”, men icke ifråga om min självständighetsdag, tycks det.

Annonser