imageUnder adventsperioden köper jag alltid en massa tidningar med jultema. Gottar mig åt vackra julhem, läser om hur den ena och den andra mer eller mindre kända personen planerar fira helgen. Och ständigt återkommer samma kärna i budskapet i de glossiga magasinen, de må sen vara utgivna i Storbritannien, Finland eller Sverige – att gemenskapen, myset i familjen är det viktiga. Att man hinner umgås och riktigt kosa sig med nära och kära.

Många ska dom egna helst vara också, det ska vara vimmel i stugan. Långa pratiga middagar, gemytligt spelande av sällskapsspel, ett oändligt kosande och hygge från morgon till kväll.  Joulu on yhdessäoloa, julen är att vara tillsammans, predikar stiliga kändisar fotograferade i sina glimrande julhem.

Varför jag bläddrar i dessa blad vet jag egentligen inte, för jag ser ju att bilden är om inte falsk, så åtminstone ensidig.

Om jag skådar bakåt minns jag – som säkert många andra- att det inte automatiskt är så. Inte ens om stugan är full och fyra generationer har bänkat sig kring bordet. Julen är drömmen – och illusionen – om kärnfamiljens förträfflighet.

Jag minns själv  hur det fanns släktingar som i god tid byggde upp till det stora julgrälet, ibland lyckades det så bra att julen fick firas på skilda håll. Jag minns jular när pappa firade med andra människor och inte ens kunde spåras i en enda klapp. Jag minns en jul när vi var 14-15 julfirare inklämda i vår trea – bergen av julklappar tornade upp sig och hela firandet gick ut på att kolla om svägerskan fått en bättre skörd klappar än man själv. Och kusinen grät sig genom hela julaftonsceremonin. Medan Lasse Lönndahl och Tova Carson skrålade julschlagers på grammofon. Och de vuxna hade fått i sig väl många snapsar.

Sen minns jag ju fina  jular förstås, som nu när barnbarnen kommit – och jular då min kära mommo och jag med lika stor förväntan satt och tittade ut genom fönstret på snöhöljda gator i väntan på julgubben.

Jag minns många jular då dottern ännu bodde hemma då vi ordnade det vi upplevde som vårt riktiga julfirande på julaftonsmorgonen – innan de andra firarna vällde in på kvällen och slog hål på allt av stämning och högtid och stillhet vi tyckte hörde till helgen.

Jag vill inte sitta här och baktala familjen, men min point är – tillsammans är inte nödvändigtvis garantin för den bästa julen. Och att basa ut det konceptet som det enda lyckliggörande är olyckligt. Det drar en gräns mellan dem som är ensamma eller nästan ensamma och dem som sitter i stora kretsar – och gränsen till hur en lycklig jul firas går inte där. Det är sorgligt om nån tror det.

Överhuvudtaget tycker jag man ska satsa mer på adventstiden och allt den har att erbjuda av evenemang och upplevelser och stillhet – ensam eller i olika gemenskaper.

Inte satsa på illusionen att själva julhelgen är ett lyckans sagoland. Eller pinas av villfarelsen att det bara är jag som står utanför porten till det riket.

Glad tredje advent! Gör nåt jultrevligt ensam eller i sällskap.

Eller så inte, det är också tillåtet!