Min plats!?

Man skulle tycka att man i ålder av 61 1/2 år borde veta sin plats. Vara etablerad i olika sammanhang, rulla på i det välkända. Men så är det ju inte. Speciellt inte om man försöker engagera sig i något nytt, finna en plats på ett oprövat ställe.

Jag har varit körsångare, församlingsrådsmedlem, haft en plats i olika föreningar – men nu finns utrymme för något nytt. Så mycket gammalt finns inte mera i mitt liv. Av olika orsaker.

Så när jag blev erbjuden att frivilligjobba som kyrkvärd nappade jag genast på. Det kunde ju inte vara så svårt, det såg ut att vara trevligt folk som tog emot i kyrkdörren med psalmbok och gudstjänstprogram och ett vänligt leende till hands.

Det första mötet jag deltog i där dejoureringsturerna skulle fördelas blev en besvikelse.  Det var omöjligt för en nykomling att nappa åt sig en enda tur. De turer och textläsningar jag omsider tilldelades av prästen som tyckte att den nya förmågan måste fås med på något sätt var lite besvärliga de med. Jag fann mig stå vid sidodörren där få kyrkobesökare stiger in. Jag informerades inte om hur saker och ting skulle gå till, jag kände mig vilsen och utanför. Ingen personbricka fick jag heller, det hade alla andra värdar. Mötena ordnades dessutom alltid vid en tidpunkt möjlig endast för pensionärer.

När vårens första träff  för kyrkvärdarna aviserades tänkte jag – nu ger jag detta en chans till – en enda! Jag sände upp en liten bön om assistens till övre kontoret och bänkade mig runt bordet med de andra värdarna. När jag utrustad med himmelsk kraft såg på mina  kamrater förvandlades de plötsligt. De ville ju bara till inget pris mista sin under årtionden erövrade plats i systemet. De kände ju allt och alla, de visste precis i vilket skåp i sakristian mässboken står och hur man bäst lyckas tända ljusen vid tacksägelsen för de avlidna.

Jag märkte också en annan sak. Allt deras berättande om olika gudstjänstsituationer där de handlat rådigt var ju egentligen bara sökande av bekräftelse, av en klapp på axeln, ett ”du är viktig, du kan”.

Allt helt mänskliga reaktioner. Så jag slog på en liten charmoffensiv. Förklarade att jag ständigt iakttog hur de utför sina sysslor, för att lära mig. (Vilket är sant). Bekände vilka saker jag tyckte var svåra, bjöd på mitt nybörjarskap.

Det blev ett trevligt möte, och nu när jag etablerat min plats i sammanhanget – som den välvilliga novisen – ska det väl börja rulla. Men utan möda kommer man inte in i nya sammanhang, de må vara hur fromma som helst.

Dessutom fick jag en fin namnbricka att bära, den som syns på bilden. Jag har fått en plats, känner jag, som är bara, bara min, som det heter i psalmen.

Vilken plats jag har på arbetsplatsen är däremot oklart ännu denna helg. Min nya chef och enhet har ännu inte avslöjats – ja det gäller hela min arbetssektor. När jag kommer till jobbet på måndag ska jag fortsätta undersöka bröllopstraditioner, delkapitlet Nyland. Tills nya bud ges i alla fall.

Efter 35 års arbete får jag nu invänta vad förändringens vindar för med sig. Oliiiiidligt spännande, som dom sa i TV:ns ”Så ska det låta”.

 

 

 

 

Författare och andra skrivare

Det är mycket med böcker  i vår familj just nu. Maken håller på med läroböcker i e-boksform, just ikväll är han rest norröver för att träffa sina medförfattare. Jag har mina projekt i tjänsten – och överraskades i dag av budet att arkivhistoriken Arkiv, minne, glömska jag skrev med 3 kolleger för några år sen nu ska bli e-bok den med.

Och sist men störst av allt: dottern har fått en deckare antagen! Av ett riktigt kommersiellt förlag. Det är ju författare på riktigt det – nåjo visst är ju maken och jag läroboksförfattare och fackboksförfattare. Men det är liksom mera glamour över det skönlitterära, känns det som.

Det är spännande att följa med hur dotterns manus rullar vidare i förlagsmaskineriet. Undan går det, det är säkert! Det blir en stor fröjd att slå sig ner med den färdiga produkten vad det lider. Jag vet bara lite, lite om intrigen. Men deckare ska  ju vara hemliga, det är poängen.

I dag bloggade dottern om detta att en författare har tendensen att bli väldigt självcentrerad. Man lever i sådan symbios med sin text att egomanin tar över, ens bok blir allt.

Det kan jag skriva under. Också vad gäller kunskapslitteratur stämmer detta. Man är känslig och svajar mellan självbelåtenhet och djupaste osäkerhet. Man rasar över att förlagsrutiner och tidtabeller förhindrar manuskriptets framfart.

Nuförtiden är jag emellertid mycket glad över de redaktörer som ser med nya ögon på min text och hyfsar till den – hoppas jag också med mina blivande manus kan släppa taget och låta dem ”make their magic”. Och sen recensionerna – lika hemskt om de uteblir eller är nedlåtande eller ljumma. Aldrig har jag upplevt nåt annat än de tre varianterna, tyvärr.

Ändå fortsätter.jag skriva. För jag vet att responsen kan komma lååångt senare och i oväntad form. Ibland får man också tack, faktiskt. Men det har en tendens att dyka upp bakom knuten, vid oväntade möten med läsare, inte i flotta recensioner i tidskrifter med stor spridning – ja, alltså för min del har det varit så. Jag har aldrig recenserats stort i den finlandssvenska dagspressen, det är bättre på andra sidan viken, faktiskt! Bokmässornas skräck har jag bloggat nog om tidigare.

Men jo, egotripperi i många former hänger ihop med skrivandet, det är säkert. Och det gäller säkert mordmysterier, ordspråksantologier och läroböcker i naturvetenskaper i lika mån.

 

 

 

Minns glädjen!

Det har varit omvälvande tider på jobbet. En organisationsförändring förbereds, men på den nivå jag befinner mig vet jag ganska lite om vad som ska ske. Bara att saker  ska bli annorlunda på något sätt. Ny chef, nya rutiner, något nytt i alla fall.

I praktiken kommer det hela att ske mycket snabbt och sånt är inte lätt. Man tappar orienteringen, arbetsglädjen – ja rentav livsglädjen, åtminstone temporärt.

Man tenderar låsa in sig i bubblan av osäkerhet så till den grad att det är svårt att minnas att detta bara är ett kort skede i ett liv där mångahanda redan hänt och skett, och mycket mer finns runt hörnet, den som lever får se.

Men också glädjen kan hoppa fram oförväntat. Det skedde när jag plockade ner årets  julkort från snöret jag brukar hänga upp dem på. Jag slog mig ner och gick igenom dem en gång till, läste mailen, julbreven, beundrade kort och fotografier.

Det var en påminnelse att den finns där, min lilla värld, sig lik, men också lite förändrad varje år. Nya barn har fötts och avporträtterats för familjens julkort. Det finns också julkort jag saknar i årets sortiment.

Jag kom ihåg att damgänget redan bestämt om en kryssning till Tallinn och att klasskamraterna ”Bullgummorna” kommer att ses ännu i vår.

Jag påmindes om allt roligt vi gamla kolleger, barndomsvänner, körkamrater  gjort i våra dagar. En kort julhälsning med en bekant handstil väcker en flod av minnen.

Nya församlingen hade skickat ett kort – kanske kommer jag med i den gemenskapen lite aktivare i år. Och tänk att makens – och dotterns gamla kollega-lärare nu har barnbarn som blivit kompisar med våra barnbarn! Och att sjuka väninnan orkat skicka ett kort också, ett av högens vackraste!

En liten varm värld befolkad av människor som gör skillnad i mitt liv. Som det kändes gott att påminnas om just nu. Glädjen vällde in i mig som en skön värme.

Det var just vad som behövdes dessa intensiva januaridagar när kyla råder på många sätt.

 

 

 

Januari, nyordningens månad

Vi är komna en bit på väg in i det nya året. Jag har bytt almanacka, prytt den med årets skolfotografier. Jag har köpt ett nytt Dagens Lösen. I dag började yogan, vi lever i vintersäsongen där. Stillhetens och kontemplationens tid.

Vintern är den tid då vi ska samla krafter och inte huvudlöst kasta oss mot farorna. Så står det bl.a. i beskrivningen av vårvinterns första chi ball yoga kurs, kinesisk visdom. Vintern är en god tid att planera förändring, inte ännu genomföra den. Som det strömmande vattnet vid mötet av ett hinder endast småningom samlar styrka och förmår flyta vidare, så ska vi agera.

Kloka ord, såna samlar jag på nu. Både ur Dagens lösens texter och från all tillgänglig filosofi.

För januari har visat sig vara nyordningarnas tid på oväntade sätt. Nya kvastar hastar att sopa rent också i knutarna och fort går det. Jag börjar bli för gammal för så snabba ryck, till synes oövertänkt förnyelse.

För gammal – eller för vis och livserfaren?

Bäst att samla krafter, glädje och försöka hitta på roliga saker nu.

Hålla sig varm, undvika stressande situationer, sova lite mer, försöka förstå när det gäller att ge sig in i olika saker, och när det är visast att dra sig undan.

Ta en  whisky när det behövs.

Allt goda råd från de gamla kineserna.

Utom whiskyn förstås. Det är min egen lilla reservkur.

 

Efterjulsdrömmar

Idag slutar Julradion spela och enligt finskt vis är det loppu, slut på julfröjden. Trettondagen, loppiainen, har med sedvanlig blixtsnabbhet anlänt och nu är det bara avveckling av festen kvar – också för oss finlandssvenskar som högtidlighåller Tjugondag Knut som finaldag.

Pyntet börjar se smådammigt ut i det plötsliga vårvintersolskenet, julgranen ändrar dock icke apparition – vi har pga allergiskäl i år satsat på en ädelgran som tycks hålla väl – men som barnbarnen vidhåller ser ytterst konstgjord ut. Om en vecka åker allt ut.

Ingen rolig post droppar längre in – men en drös räkningar ligger på tamburmattan varje dag. Det är vardag och jobb som gäller.

Då börjar man ju drömma lite. Maken och jag pratade önskeresor häromkvällen och lade upp varsin tre i topp lista. Så här blev det:

1. Manaus i Amazonas
2. Osaka – och Japan överlag
3. Chicago

Och lista två, gissa vilken som är vems:

1. Bilresa i Sydverige och hela Danmark
2. Rundtur i tyska medeltidsstäder, gärna kombinerade med julmarknader
3. Rundtur i Sydspanien

Detta var alltså toppen på listorna. Irland kommer inte långt efter – för oss båda. Jag skulle också vilja pilgrimsvandra till Santiago de Compostela, maken skulle vilja återvända till Atlanta och Nashville, jag skulle gärna se Nantucket och bo riktigt dyrt och flott i Venedig.

Det mesta är ju rimligt på något sätt – om hälsa, kondition och ekonomi tillåter.

Vi pratade åter under våra jullovsdagar med  barnbarnen om resor, vi har ju rest mycket tillsammans och har en del inplanerat. Men vad vore drömresan? T önskar sig till Paris. Hon har läst ”Boken om Mademoiselle Oiseau” och övertygats att den franska huvudstaden vore oslagbar som  resmål.

S tycker vår bästa resa gick till Cypern. Där hade vi en lägenhet med stor balkong där man kunde sitta och mysa på kvällarna. Och en gång dök fullmånen upp på himlen, kring hörnet av huset seglade den in – magiskt var det. Det skulle S vilja uppleva igen.

Det är ju resande i ett nötskal – att vilja pröva på något nytt och fängslande – och att ha platser man ständigt skulle vilja återvända till.

Som London – det är inplanerat till sportlovet om vintersjukorna tillåter. Där trivs hela familjen.

Makens önskeresmål – den första listan ovan – är jag inte helt främmande för heller. I Chicago finns ett sjuhejsans konstmuseum, i Manaus överraskande nog en världskänd opera – och Japan – ja obviously, templen.

Gränslöst mycket underbart finns att drömma om. Nu när julgranar och adventsstjärnor slocknar. Och alla skavanker i hushållet ligger i öppen dag. Sprickorna i diskbordet, den glappande golvlisten. Och det faktum att världen glappar rätt mycket vad gäller hotbilder och självklarheten att leva i en trygg och ordnad vardag.

Ibland skimrar också enkla ting till – som paljetterna på mössan och Star Wars-tröjan avspeglade mot sovrumsväggen en jullovseftermiddag.