imageDet har varit omvälvande tider på jobbet. En organisationsförändring förbereds, men på den nivå jag befinner mig vet jag ganska lite om vad som ska ske. Bara att saker  ska bli annorlunda på något sätt. Ny chef, nya rutiner, något nytt i alla fall.

I praktiken kommer det hela att ske mycket snabbt och sånt är inte lätt. Man tappar orienteringen, arbetsglädjen – ja rentav livsglädjen, åtminstone temporärt.

Man tenderar låsa in sig i bubblan av osäkerhet så till den grad att det är svårt att minnas att detta bara är ett kort skede i ett liv där mångahanda redan hänt och skett, och mycket mer finns runt hörnet, den som lever får se.

Men också glädjen kan hoppa fram oförväntat. Det skedde när jag plockade ner årets  julkort från snöret jag brukar hänga upp dem på. Jag slog mig ner och gick igenom dem en gång till, läste mailen, julbreven, beundrade kort och fotografier.

Det var en påminnelse att den finns där, min lilla värld, sig lik, men också lite förändrad varje år. Nya barn har fötts och avporträtterats för familjens julkort. Det finns också julkort jag saknar i årets sortiment.

Jag kom ihåg att damgänget redan bestämt om en kryssning till Tallinn och att klasskamraterna ”Bullgummorna” kommer att ses ännu i vår.

Jag påmindes om allt roligt vi gamla kolleger, barndomsvänner, körkamrater  gjort i våra dagar. En kort julhälsning med en bekant handstil väcker en flod av minnen.

Nya församlingen hade skickat ett kort – kanske kommer jag med i den gemenskapen lite aktivare i år. Och tänk att makens – och dotterns gamla kollega-lärare nu har barnbarn som blivit kompisar med våra barnbarn! Och att sjuka väninnan orkat skicka ett kort också, ett av högens vackraste!

En liten varm värld befolkad av människor som gör skillnad i mitt liv. Som det kändes gott att påminnas om just nu. Glädjen vällde in i mig som en skön värme.

Det var just vad som behövdes dessa intensiva januaridagar när kyla råder på många sätt.

 

 

 

Annonser