imageMan skulle tycka att man i ålder av 61 1/2 år borde veta sin plats. Vara etablerad i olika sammanhang, rulla på i det välkända. Men så är det ju inte. Speciellt inte om man försöker engagera sig i något nytt, finna en plats på ett oprövat ställe.

Jag har varit körsångare, församlingsrådsmedlem, haft en plats i olika föreningar – men nu finns utrymme för något nytt. Så mycket gammalt finns inte mera i mitt liv. Av olika orsaker.

Så när jag blev erbjuden att frivilligjobba som kyrkvärd nappade jag genast på. Det kunde ju inte vara så svårt, det såg ut att vara trevligt folk som tog emot i kyrkdörren med psalmbok och gudstjänstprogram och ett vänligt leende till hands.

Det första mötet jag deltog i där dejoureringsturerna skulle fördelas blev en besvikelse.  Det var omöjligt för en nykomling att nappa åt sig en enda tur. De turer och textläsningar jag omsider tilldelades av prästen som tyckte att den nya förmågan måste fås med på något sätt var lite besvärliga de med. Jag fann mig stå vid sidodörren där få kyrkobesökare stiger in. Jag informerades inte om hur saker och ting skulle gå till, jag kände mig vilsen och utanför. Ingen personbricka fick jag heller, det hade alla andra värdar. Mötena ordnades dessutom alltid vid en tidpunkt möjlig endast för pensionärer.

När vårens första träff  för kyrkvärdarna aviserades tänkte jag – nu ger jag detta en chans till – en enda! Jag sände upp en liten bön om assistens till övre kontoret och bänkade mig runt bordet med de andra värdarna. När jag utrustad med himmelsk kraft såg på mina  kamrater förvandlades de plötsligt. De ville ju bara till inget pris mista sin under årtionden erövrade plats i systemet. De kände ju allt och alla, de visste precis i vilket skåp i sakristian mässboken står och hur man bäst lyckas tända ljusen vid tacksägelsen för de avlidna.

Jag märkte också en annan sak. Allt deras berättande om olika gudstjänstsituationer där de handlat rådigt var ju egentligen bara sökande av bekräftelse, av en klapp på axeln, ett ”du är viktig, du kan”.

Allt helt mänskliga reaktioner. Så jag slog på en liten charmoffensiv. Förklarade att jag ständigt iakttog hur de utför sina sysslor, för att lära mig. (Vilket är sant). Bekände vilka saker jag tyckte var svåra, bjöd på mitt nybörjarskap.

Det blev ett trevligt möte, och nu när jag etablerat min plats i sammanhanget – som den välvilliga novisen – ska det väl börja rulla. Men utan möda kommer man inte in i nya sammanhang, de må vara hur fromma som helst.

Dessutom fick jag en fin namnbricka att bära, den som syns på bilden. Jag har fått en plats, känner jag, som är bara, bara min, som det heter i psalmen.

Vilken plats jag har på arbetsplatsen är däremot oklart ännu denna helg. Min nya chef och enhet har ännu inte avslöjats – ja det gäller hela min arbetssektor. När jag kommer till jobbet på måndag ska jag fortsätta undersöka bröllopstraditioner, delkapitlet Nyland. Tills nya bud ges i alla fall.

Efter 35 års arbete får jag nu invänta vad förändringens vindar för med sig. Oliiiiidligt spännande, som dom sa i TV:ns ”Så ska det låta”.

 

 

 

 

Annonser