imageDenna vecka har på något sätt segat sig fram, men samtidigt varit proppad av aktiviteter av nöjsamt slag. Jobbdelen segar och fritiden rusar fram, så är det. Nya chefer har utsetts på jobbet, men enhetstillhörigheten är ännu öppen. Sannolik, men inte fastställd.

Ändå kan jag svårligen tro att min arbetsbild förändras. Det blir väl av alla sorter som vanligt. Kundtjänst i alla former – föredrag, folkupplysning, rotande i enorma material för att få ihop utgåvor – en om livets fester och en om ordspråk – det sista jag borde få klart i arbetslivet. Som ett testamente yngre krafter kan bygga på, rasera och ignorera eller glädjas åt – man vet hur det är. Men man har lämnat efter sig sin bit, gjort sitt.

Veckan har bjudit på mångahanda utanför jobbets murar. Maken fick sin julklapp – gourmetmiddag på restaurang Aito och Fantomen på Operan. Vi bjöd oss på taxi hem fast det blir dyrt hit ut på Sököstranden. En riktig champagniserad afton blev det!

Tisdag kväll möttes klasskamraten I och jag på den indiska krogen i hemknutarna där vi brukar ta oss ett glas nu och då. Pensionsprat blir det alltid när jämnåriga möts nu. Och lite pigga planer smiddes också. Våren 2019 när vi slutgiltigt befrias från arbetsoket ska vi – naturligtvis med garderingen att vi lever och  har hälsan – åka till Salzburg. I Sound of musics fotspår – det låter väl lämpligt och livat?

Vad mera – ja de flesta kvällarna gör man ju inte annat än hänger tvätt och tömmer diskmaskinen. Och slumrar till vid TV-nyheterna. Fast torsdagen har sitt program nuförtiden – barnbarnen sjunger i kyrkokören som övar i lilla kapellet i backen. Det har blivit sed att dom tassar hem till oss efteråt, får sig ett mellanmål, en liten lugn stund innan vi kör hem dem. Och sen veckohandlar vi. Och sen är det nästan fredag!

Runebergsdag är det också. Jag äter kanske en  halv tårta till jobbkaffet, inte för inte är det ju till skaldens ära vår institution är grundad. Men den fina kvällsfesten med prisutdelning och supé deltar jag inte i utan går på bio istället.

Jag är även när jag är i bästa vigör tråkigt middagssällskap, har jag konstaterat, och speciellt i år känns ansträngd bordskonversation fullständigt övermäktig.

Men kanske jag i kvällningen höjer mitt glas här hemma och utbringar den skål Svenska litteratursällskapets middag alltid inleds med: ”Johan Ludvig Runeberg”.

Och fortsätter som numera är sed med skålen till skaldens likaledes framstående hustru Fredrika. Lite fest ska det väl vara också på Sökögränden 16!