Tjugo år sen vi senast besökte Hampton Court. En hel del är annorlunda sedan dottern var liten besökare – museipedagogiken har skapats.

Det är mångfaldigt att besöka museer nuförtiden. Det är att ladda ner olika besökarappar, vandra enligt speciella barnspårningar, klä ut sig i tidstypiska kostymer – ja och bara på gammaldags vis gå från rum till rum, läsa skyltar och leva in sig i miljön. 

Vi var 4 timmar på Tudor-slottet. Mest intresse väckte spökena – vi hade tyvärr inte ens turen att se den spökande katten eller gengångare-hunden. Henrik 8:s olycksaliga fruar intresserade också.

Jag slogs av den väldiga exploateringen av dessa 6 kvinnor turistiskt. T.o.m jag köpte en julprydnad med hela kungens harem på. Fanns flera olika att välja mellan.

Labyrinten i trädgården är ett dragplåster, och restaurangen var fullsatt. Där kunde man äta de vaniljpajer Anne Boleyn gillade. Jodå – goda var dom!

London är staden där var femte person man möter släpar på en resväska. Ny underhållning behövs ständigt. 

Dottern hade via Tripadvisor hittat The Old Operating Theatre museum, det äldsta bevarade operationsauditoriet. Belägen på vinden av en kyrka i bortre delen av stan – nåbar längs en smal svårhittad spiraltrappa – tyckte man den vore obskyr och svårhittad för besökare 

Men nejdå, där vimlade massor av folk. Intressant, atmosfärrikt ställe. S var intresserad av alla utställda kirurgiska instrument och avbildningar av inre organ. T tyckte det var lite läbbigt.

Det finns folk dom säger ”ja, vi är  ju inte såna som går på museer”.

Jättedumt sagt. Varje museum avspeglar ju en egen del av världens historia, innovationer och märkligheter.

Jag noterar med glädje att T och S än så länge kastar sig in i nya saker utan förutfattade meningar och negativa attityder! Det hoppas jag blir min melodi också.

I alla resterande levnadsdagar.