Ombyte kunde förnöja

Nej, jag lovar, detta ska inte bli en ”jag är led vid jobbet och vill pensioneras”-text. Eller kanske blir det? Dom duggar tätt i bloggen på sistone, jag vet. Detta är mitt 673:e inlägg kollade jag. Så upprepning kan väl inte undvikas. Man är inte så förfärligt mångsidig ändå. 

Men det  jag kanske mest tänker på dessa dagar  är att jag småningom kunde få låta en annan sida av mig blomma.

 Sedan 1980 har jag jobbat på det som ända fram till nyligen hette Folkkultursarkivet. Nu heter det många andra saker i olika sammanhang, SLS Arkiv, Samlingarna i Helsingfors eller Traditions- och språksamlingen. Men ”Folkkultursarkivet” ska man inte använda mera, den enheten finns inte längre. Det är knepigt, för många i omvärlden tror att vi ännu heter som förr. Man kan inte hindra att namnet fortfarande dyker upp i olika sammanhang om man glömmer att särskilt påpeka nyordningen. Folkkultursarkivet var ett brand, har man märkt. Det känns både fint och sorgligt dessa dagar.

Med namnet och enheten försvann något av ens arbetsbild och tjänstebeskrivning. Det är ju det som är meningen med omorganiseringar, att förändringar ska ske, att alla ska sorteras om och genom de nya synergierna skapa spännande nya saker. Inte sitta i knuten och trampa på i de gamla hjulspåren, också gamla hundar kan läras nya konster och såna metaforer. Jojo, jag vet. Moderna tider!

Men för den som strax är äldst i huset och endast har knappa tre år kvar i tjänsten om hälsan  håller är det ingen dans på rosor. Det är som att vandra i ett främmande land, sakna kompass i ödemarken, tappa fotfästet. Jag är frikostig med metaforerna, märker jag. 

Visst ska jag ge järnet de sista tappra åren, men det känns som att jag redan levererat mitt. Dryga hundra traditionssamlingar har jag samlat ihop med olika metoder. Ca 150 artiklar och ett tiotal böcker har det blivit. I snart 40 år har jag årligen berättat om första april i medierna, om penkis, gamlas dans, halloween och mängder andra teman. Inte vet jag hur många föredrag jag hållit, hur många kunder jag betjänat. Mitt jobb har varit mångsidigt och rikt och underbart. Hur många resor har jag inte fått göra i tjänsten, hur många fascinerande kolleger har jag inte mött!

Men nu när Folkkultursarkivet försvunnit och omvandlats känner jag att också jag vill göra andra saker. Pensioneras, satsa på frivilligverksamhet, återuppliva språk, göra nya galna saker, vaka på nätterna, läsa romaner, kanske skriva noveller. Överraska mig själv, hoppa ur ekorrhjulet, där slank metaforen in igen.

Jag hoppas innerligt att mina yngre kolleger ska få ett lika härligt arbetsliv som det som förunnats mig. 

Nu ska jag försöka njuta av att avsluta de sista projekten, få ut böckerna, ge medieframträdanden och föredrag ett nytt fräscht stuk, frikostigt ösa ur mitt lilla kunnande i kundtjänsten. 

Och 24.3 2019, om Gud så vill, har jag uppnått min personliga pensionålder på 64 år och 8 månader och kan ta farväl.

Unga flickan! Egentligen! 

  
Ovan ett av ordspråken som pryder väggarna i Lovisa gymnasium. Som den eviga fältarbetare jag är fotograferade jag naturligtvis hela kollektionen.

 

Superpåsk – ursäkta, va?

I år har vi drabbats av ett nytt fenomen i påskfirandet – butiksöppet alla helgdagar, nästan dygnet runt, med full service och nedsatta priser. ”Superpääsiäinen” -Superpåsk braskar reklamernas rubriker. I god tid har man bäddat för en strid kundanströmning genom att rapportera om det ena erbjudandet mer förmånligt än det andra. Bara just dessa dagar, nu mitt i påskfirandet. 

”Ursäkta va?” reagerade en av de unga skribenterna i FB-gruppen Finlandssvenska bloggare på tal om långfredagsöppet. Kontrasten till det tidigare tysta firandet blev överväldigande  t.o.m. för trendiga kvinnor med tummen på tidens puls. 

Jag vet inte hur det gick med ruljansen för det skulle inte falla mig in att shoppa på långfredagen. Jag är ju högmedelålders och religiös därtill så det förvånar väl ingen. 

En annan trend som är väl företrädd i blogosfären är ”chilla under påsken”. Ta det lugnt, slappa och relaxa alltså. Många ser påskledigheten som en ideal tidpunkt för det. Och kontrasten till julen lyfts fram – till påskens fördel: inga klappar att köpa, inget måste att pynta, inga fasta regler för det sociala umgänget – inga besvärliga ideal. Bara lugnet att ”låta allt falla på plats”, som en annan bloggare uttryckte det. 

Fyra lediga dagar – mer än de tre på julen. Tid att ladda upp sig inför det sista blocket arbete innan sommarens semester hägrar. I FB ser man hur det privata firandet utformar sig. Åtminstone i mitt flöde är det brokigt – resor, släktbjudningar, vackra arrangemang av påskpynt och blommor med vilka man hälsar vännerna glad fest. Kanske bara chilla hemma, eller i kyrkan, eller på konsert eller inget särskilt. 

Man kunde kanske lyfta över lite av denna sköna avslappning till julfirandet? Påskstress har jag inte hört nån klaga på.

 Så när nån börjar föreslå att jag under denna dyrbara festperiod i likhet med alla andra dagar under året ska ägna mig åt att köpa och konsumera då säger jag som bloggarkollegan ”ursäkta va”!

Nedan mina inköp inför helgens firande: lite gula ljus, servietter och en väldoftande påsklimpa. Inte konstigare än så.  

 

En gnällig ung fru

I går firade maken och jag 39-årsbröllopsdag. På kvällen fick jag för mig att ta en titt i dagboken från 1977. Jag har ju skrivit lite varenda dag sen jag fyllde sju och har inbillat mig att det en gång kunde vara givande att ta sig en titt bakåt i tiden.

Nå vad månde jag ha skrivit detta år då jag lyckades erövra kandidatexamen i humanistiska vetenskaper och en äkta man? Förväntansfull öppnade jag boken och strax trädde hon fram – den tråkigaste, mest pessimistiska och torra unga kvinna man kan tänka sig.

Det var ett elände att studera, tungt att sitta på föreläsningar, hysteriskt nervöst att besöka seminarier. Inte skulle det leda till något heller, ty det stod klart att arbete i den kulturbransch jag slumpmässigt valt var i det närmaste  omöjligt att få.

Jag hade tappat fotfästet socialt efter skoltiden och vännerna var i det närmaste obefintliga. Min far hade byggt bo med en ny kvinna, sen med en till. Han hördes sällan av. Mamma var bitter och levnadstrött. Vår ekonomi var minst sagt skral efter en radikal och orättvis bodelning vid skilsmässan.

Fästmannen då, ja han var ju ljusglimten. Det var promenader och bio och efter tre års förlovning drömmen om ett eget hem. I skriverierna relateras besvikelser över löften som sprack vad gäller hyreslägenheter. Den ena efter den andra. Och sommarjobben satt hårt åt det året.

Ingen munter läsning, och tungläst, ty den 22-åriga skribenten plitade ner sina dystra anteckningar med  en handstil som i sin miniatyrism inte står Runebergs efter.

Nå, sen löste sig ju saker plötsligt, vi fick hyra en etta, ett enkelt bröllop hölls och vi fick båda både helgjobb och sommarjobb. Nu hade jag ju hoppats på att få läsa rara små interiörer beskrivande vardagen i det lilla hemmet – rent av minnen av hur vi inredde och ordnade med mat och annat praktiskt.

Men nej, unga frun fortsätter bara  att marra om det ena och det andra. Det är förfärlig läsning, sövande. Det kanske inte är så klokt att skriva dagbok, inget att spara i alla fall. För nog minns jag tiderna som betydligt ljusare än vad min skriftliga beskrivning låter ana.

Nå en sak är i alla fall klar: jag är en muntrare och mer positiv person i dag. Tänk om jag år 1977 vetat att min konstiga ämneskombination skulle resultera i fast anställning just i rätt branch? Och att jag som 60-åring skulle ha ett rikt socialt liv och barnbarn, t.o.m.

Men det var överraskningar som livet hade i beredskap, det.

I årets sista dagboksruta  klagar jag över att kvällen ödats på ”en riktigt barnslig rymdfilm, Stjärnornas krig”. Javisst ja, Star Wars hade ju premiär det året.

Men inte ens filmklassikern  roade unga frun! Den gnällspiken skulle man då verkligen inte vilja involvera i sin vänkrets!

Ett underverk är väl att hon varit gift i 39 år nu. Med samma kille, den forna fysikstuderanden. Som än i denna dag gillar Star Wars.

Dyrbara semesterdagar

Något jag säkert kommer att sakna när jag hoppeligen når pensionsåldern är det kära besväret att ta ut de sista semesterdagarna från förra året. I kontrast till knoget på jobbet, alltså.  Jag spar och pantar alltid på de dyrbara lediga dagarna – ofta så till den grad att jag har rätt många kvar när semesteråret byts. Då ploppar jag in dem lite hipp som happ – på fredagar – det kan bli ganska många fyradagarsveckor såhär års.

Vad hitta på när man inte styr stegen till Riddaregatan 5 i arla morgonstunden? Att planera programmet är också en fröjd. Jag vägra städa och reda upp och sånt. Nej, det ska vara roligt hela dagen. 

Dyrt behöver det inte bli heller, med lite tur. Det var iskallt i dag så jag höll mig inomhus. Sinebrychoffs konstmuseum visade äldre rysk konst, där går jag in gratis med ett museikort. På bio såg jag fina ”Brooklyn” – där betalade jag med de kultursedlar jobbet tillhandahåller. 

Sen var det öppning av nya basutställningen på Ateneum, fritt inträde, minsann. Rätt rymligt i salarna, det var ju mitt på dagen. Rymligt på väggarna var det inte, däremot. Man har återupplivat det gamla sättet att hänga konst på utställning, tätt, från golv till tak. 

Mycket spännande – men jag vet fortfarande inte om jag tyckte att konstverken inspirerade varann och skärpte åskådarens sinnen  – som avsikten var – eller om de tvärtom inte riktigt kunde andas fritt så nära varann.

Det enda som kostade idag var en posh lunch på Stockmanns vind. Med vin. 

Sen sov jag en jättelång eftermiddagslur hemma och påskpyntade lite. 

Det är mycket jag inte kan och förstår mig på här i världen – men underhålla mig själv det kan jag.

Och ibland – men jag understryker, bara ibland – är det roligt att bestämma precis allt själv.

  
Bedrägligt varmt och soligt såg det ut från balkongen. Men det var iskyla och halka som gällde.

Vårfrudag

En fin helg är över. En riktig kvinnohelg får man säga, tjejträff och Marie bebådelsedag.

Tjejerna, det är 5 damer i bästa åldern, två pensionärer, en nästan pensionär och de övriga med en del yrkesliv kvar att beta av. Mycket att avhandla när man ses alltså, både gamla minnen från tiotals år tillbaka och därtill situationen just nu. Hur känns det att vara pensionär, vad har man hittat på, hur ska vi som jobbar orka knoga på i åratal ännu?

Det blev rätt sent igår. Maten var läcker, planer för nya träffar gjordes upp, plötsligt var vi en god bit in på söndagens sida.

Vårfrudagsmorgon – och fin gudstjänst. Jag har aldrig sett blått som liturgisk färg förr, den flotta Marieblå kulören stod fint mot vita blommor och ljus på altaret. Esbo Domkyrka kan, dom lägger vikt vid det estetiska.

Och alla psalmer denna dag – ”Maria Herrens moder såg ej sin morgondag” och ”Salig du och högt benådad” …  Maken brukar berätta om sin folkskollärarinna som ledde psalmsången i klassen trampande på sitt harmonium, torkande tårarna  under det att hon rörd utbrast ”Herregud vad det är vackert”.

Jag kan inte dra på munnen åt den rara historien mera för det är just vad som händer mig alltsomoftast nuförtiden – i vissa passager under psalmsången bara stockar sig rösten och tåras ögonen – för att det är så oändligt vackert!

Väl hemma blev det Falsk Shephard’s Pie, mitt eget recept. Intogs ute på inglasade balkongen som härmed är invigd för denna vår- och sommarsäsong.

Några krukor med narcisser köpte vi igår också.

Nu är våren kommen, absolut.

Smått kompetent

I dag hade julgranen på vår gård plötsligt tänts igen i kvällsskymningen. Nja det är egentligen nån sorts barrträd som växer på vår gård som man årligen virar ljusgirlander kring. Och nu lyste det alltså igen, mitt i fastetiden.

 Jag har fått nog av julpynt nu. När koltrastarna börjar drilla tycker jag vi kan klara oss utan extra glitter. Jag retar mig inte på det tidiga tändandet på hösten, men som det är nu julilluminerar man ju nästan året om. 

I dag var det barnbarnens köreftermiddag i lilla kapellet i backen. Sen brukar dom komma till oss på mellanmål, läxläsning och lite spel på iPadar och mofas stora dator. I dag hade flickorna besökt vårt lilla fina bibliotek på vägen till sångövningen, fyndat väldeliga och satt med näsan i varsin del av en populär barnbokserie. 

Tänk att båda läser flytande nu, också lilla S. Och att dom förstår sig på att hantera lånekort. Småbarnsåren är ett ögonblick blott! Och T knogar nu på  med finskan, fast hellre skulle hon läsa spanska. S har sikte på ryskan. 

”Visste du mommo att …” är en vanlig början när vi diskuterar. Och nej, ofta visste inte mommo. 

Det är som det ska vara i livet! 

Jag hade en bra men jobbig dag. Sammanlagt kom jag att lyfta och bära 50 arkivmappar – både doktoranden som undersöker erotisk folklore och en finsk studentgrupp på exkursion skulle bekanta sig med originalmaterial. 

Det är ganska roligt att introducera folk i våra skatter. Och jag kan utan skryt konstatera att innehållet i den traditionsvetenskapliga delen av vårt arkiv (det som förr hette Folkkultursarkivet) det vet jag mycket om. Mest i världen tror jag nästan. 

Jag är ingen teoretiker och stor tänkare och briljant föreläsare. Jag är inte nån expert på arkivetik och teknik mera heller, allt det har genomgått stora förändringar på sistone. 

Men jag tror ingen annan läst så mycket i våra arkivsamlingar som jag. Jag hade ju betalt för att göra det och skriva om det i ett helt års tid ett tag sen. Jag känner insamlarna, deras livshistorier, handstilar och sätt att uttrycka sig i brev som hörde de till min släkt. 

Det är bra att slå fast sina styrkor och begränsningar tror jag. Det gör ju barn utan att darra på målet. Att känna sig själv.  Det kan vara dags nu vid snart 62. 

Rysligt skönt är det också att vi ju alla är experter på något. Bara med kombinerade kompetenser får alla chansen att lysa med sitt. 

Det här blev en konstig blogg. Från julgransljus till lysande kunskaper. 

I dag var en bra dag såtillvida att jag påmindes om att jag har kunskap att sprida. I morgon när jag sitter i arkivets kundtjänst påminns jag emellertid fort om att jag ingenting vet om väldigt mycket. 

Men vad gör det! En kompetent kollega är ju bara ett telefonsamtal borta! 

  

Nästan bara tvättstuga

Det har det varit i dag. Det gråa vädret inbjöd inte till annat. Ja, lite var vi till flotta snabbköpet en bit bort, såg till att bubbel finns och köpte små munkar till eftermiddagskaffet. Sen blev det flera resor via de vindlande källargångarna till vår tvättstuga. Man kunde filma skräck och fasa där nere, vägen är lång och har många dolda prång där nån illasinnad kunde lura. Och ofta slocknar belysningen och man får famla sig fram till väggkontakterna som inte är av den lysande sorten.

Men annars tycker jag om att byka och byta lakan och känna svala rena dynvar mot kinden när jag ska somna.

Sällskap har jag haft av figuren nedan – Fantomen-Harry Potter (blixten) eller nån från bandet Kiss (dotterns förslag). Maken firade lärarmiddag i går – man skulle ikläda sig masker som tillverkats under bildkonst-lärarens ledning. God mat var det och nattklubbsbesök där avsked togs från en skara ungdomar man lotsat till denna separationens stund.

Maken var  nöjd när han (pikusmått på sniskan) kom hem på nattkröken. Många goda diskussioner hade det blivit – och en och annan lärjunge ville bjuda på avskedsskålen. Väl unt, säger jag!

Jag passade på att se en flickig film och lägga in räkor, när skaldjursallergikern inte pinades av ångorna. Sen facebookade jag en del – och kollade in vännernas statusar från resor och färder. De börjar vara bristvara på FB nu tycker jag – små pärlor som knappt hittas i reklam- och länkflödet.

Det är härligt med resestatusar, tycker jag! Nästan lite som att vara på tur själv. Man påminns om en härlig värld därute – man får idéer. Endel tycker både mat- rese- och inredningsuppdateringar är trivialt skryt. Dumheter, säger jag och trycker på gilla – de är livets salt!

Nu har  Fantomen och jag tagit en lång eftermiddagslur och är redo för kvällsfirande. I all slapphet. Men nästa vecka är jag bjuden på supé med väninnorna, det ser jag fram emot! Och veckan därpå börjar påskfirandet så smått. Och vi firar bröllopsdag – den 39-nde i raden! Det trodde våra föräldrar nog inte var sannolikt då vi förlovade oss efter endast några veckors bekantskap!

Kom värme, kom sol!

Mars månad änteligen. Men det är iskalla morgnar igen.

Och en busstrejk dök upp från ingenstans.

Och på jobbet har allt nya ramar och system, svåra att greppa.

Jag är så gammal så jag knappast kommer att kunna komma in i den nya kostymen mer. Det är tur att jag kanske inte behöver det – försöker sköta mitt jobb så väl jag kan, inte sticka upp, inte ifrågasätta.

Jag slutar min yrkeskarriär där den började – på verkstadsgolvet. Osäker på att jag klarar av mitt jobb. För arkivarbete är inte vad det var förr heller. Det är svårare, belagt med lagar och reglementen och förbud.

Efter att ha sett på TV hela kvällen (jag sjunker ner i länstolen som en kluns varje kväll) känner jag ändå tacksamhet för att jag har ett verkstadsgolv att stå på ännu. I nyhetsreportagen yttrar sig drabbade arbetstagare försiktigt om sin situation. Rädda att sticka upp, ifrågasätta.

Och i USA är det den förskräckliga Trump. Han väller ut i alla medier. Sprider skräck och misstro.

FB-flödet just nu är i övrigt koncentrerat på en värderad folklorists frånfälle. Anna-Leena Siikala, akademiker, professor, stor fältarbetare och forskare har vandrat vidare. Metaforerna i nekrologerna tar sina liknelser ur forndiktsepiken.

Det är ståtligt hur ett liv kan firas på de sociala medierna i dag.

Min bekantskap med den avlidna var inte långvarig och djup, men den var livsviktig. I en av de svåraste  situationerna i mitt studieliv var hon en av de få personer som tände ett litet ljus, ett låga som bidrog till att skingra mörkret. Hon var en stor människa på många sätt. Det fanns andra som sannerligen inte var det.

Så jag trycker ”gilla” på varje status där den döda hyllas. Och viskar ett tyst ”tack”.

Och snart blommar det här också, och värmen tar över.