Nej, jag lovar, detta ska inte bli en ”jag är led vid jobbet och vill pensioneras”-text. Eller kanske blir det? Dom duggar tätt i bloggen på sistone, jag vet. Detta är mitt 673:e inlägg kollade jag. Så upprepning kan väl inte undvikas. Man är inte så förfärligt mångsidig ändå.
Men det jag kanske mest tänker på dessa dagar är att jag småningom kunde få låta en annan sida av mig blomma.
Sedan 1980 har jag jobbat på det som ända fram till nyligen hette Folkkultursarkivet. Nu heter det många andra saker i olika sammanhang, SLS Arkiv, Samlingarna i Helsingfors eller Traditions- och språksamlingen. Men ”Folkkultursarkivet” ska man inte använda mera, den enheten finns inte längre. Det är knepigt, för många i omvärlden tror att vi ännu heter som förr. Man kan inte hindra att namnet fortfarande dyker upp i olika sammanhang om man glömmer att särskilt påpeka nyordningen. Folkkultursarkivet var ett brand, har man märkt. Det känns både fint och sorgligt dessa dagar.
Med namnet och enheten försvann något av ens arbetsbild och tjänstebeskrivning. Det är ju det som är meningen med omorganiseringar, att förändringar ska ske, att alla ska sorteras om och genom de nya synergierna skapa spännande nya saker. Inte sitta i knuten och trampa på i de gamla hjulspåren, också gamla hundar kan läras nya konster och såna metaforer. Jojo, jag vet. Moderna tider!
Men för den som strax är äldst i huset och endast har knappa tre år kvar i tjänsten om hälsan håller är det ingen dans på rosor. Det är som att vandra i ett främmande land, sakna kompass i ödemarken, tappa fotfästet. Jag är frikostig med metaforerna, märker jag.
Visst ska jag ge järnet de sista tappra åren, men det känns som att jag redan levererat mitt. Dryga hundra traditionssamlingar har jag samlat ihop med olika metoder. Ca 150 artiklar och ett tiotal böcker har det blivit. I snart 40 år har jag årligen berättat om första april i medierna, om penkis, gamlas dans, halloween och mängder andra teman. Inte vet jag hur många föredrag jag hållit, hur många kunder jag betjänat. Mitt jobb har varit mångsidigt och rikt och underbart. Hur många resor har jag inte fått göra i tjänsten, hur många fascinerande kolleger har jag inte mött!
Men nu när Folkkultursarkivet försvunnit och omvandlats känner jag att också jag vill göra andra saker. Pensioneras, satsa på frivilligverksamhet, återuppliva språk, göra nya galna saker, vaka på nätterna, läsa romaner, kanske skriva noveller. Överraska mig själv, hoppa ur ekorrhjulet, där slank metaforen in igen.
Jag hoppas innerligt att mina yngre kolleger ska få ett lika härligt arbetsliv som det som förunnats mig.
Nu ska jag försöka njuta av att avsluta de sista projekten, få ut böckerna, ge medieframträdanden och föredrag ett nytt fräscht stuk, frikostigt ösa ur mitt lilla kunnande i kundtjänsten.
Och 24.3 2019, om Gud så vill, har jag uppnått min personliga pensionålder på 64 år och 8 månader och kan ta farväl.
Unga flickan! Egentligen!
Ovan ett av ordspråken som pryder väggarna i Lovisa gymnasium. Som den eviga fältarbetare jag är fotograferade jag naturligtvis hela kollektionen.