imageMars månad änteligen. Men det är iskalla morgnar igen.

Och en busstrejk dök upp från ingenstans.

Och på jobbet har allt nya ramar och system, svåra att greppa.

Jag är så gammal så jag knappast kommer att kunna komma in i den nya kostymen mer. Det är tur att jag kanske inte behöver det – försöker sköta mitt jobb så väl jag kan, inte sticka upp, inte ifrågasätta.

Jag slutar min yrkeskarriär där den började – på verkstadsgolvet. Osäker på att jag klarar av mitt jobb. För arkivarbete är inte vad det var förr heller. Det är svårare, belagt med lagar och reglementen och förbud.

Efter att ha sett på TV hela kvällen (jag sjunker ner i länstolen som en kluns varje kväll) känner jag ändå tacksamhet för att jag har ett verkstadsgolv att stå på ännu. I nyhetsreportagen yttrar sig drabbade arbetstagare försiktigt om sin situation. Rädda att sticka upp, ifrågasätta.

Och i USA är det den förskräckliga Trump. Han väller ut i alla medier. Sprider skräck och misstro.

FB-flödet just nu är i övrigt koncentrerat på en värderad folklorists frånfälle. Anna-Leena Siikala, akademiker, professor, stor fältarbetare och forskare har vandrat vidare. Metaforerna i nekrologerna tar sina liknelser ur forndiktsepiken.

Det är ståtligt hur ett liv kan firas på de sociala medierna i dag.

Min bekantskap med den avlidna var inte långvarig och djup, men den var livsviktig. I en av de svåraste  situationerna i mitt studieliv var hon en av de få personer som tände ett litet ljus, ett låga som bidrog till att skingra mörkret. Hon var en stor människa på många sätt. Det fanns andra som sannerligen inte var det.

Så jag trycker ”gilla” på varje status där den döda hyllas. Och viskar ett tyst ”tack”.

Och snart blommar det här också, och värmen tar över.