I går firade maken och jag 39-årsbröllopsdag. På kvällen fick jag för mig att ta en titt i dagboken från 1977. Jag har ju skrivit lite varenda dag sen jag fyllde sju och har inbillat mig att det en gång kunde vara givande att ta sig en titt bakåt i tiden.

Nå vad månde jag ha skrivit detta år då jag lyckades erövra kandidatexamen i humanistiska vetenskaper och en äkta man? Förväntansfull öppnade jag boken och strax trädde hon fram – den tråkigaste, mest pessimistiska och torra unga kvinna man kan tänka sig.

Det var ett elände att studera, tungt att sitta på föreläsningar, hysteriskt nervöst att besöka seminarier. Inte skulle det leda till något heller, ty det stod klart att arbete i den kulturbransch jag slumpmässigt valt var i det närmaste  omöjligt att få.

Jag hade tappat fotfästet socialt efter skoltiden och vännerna var i det närmaste obefintliga. Min far hade byggt bo med en ny kvinna, sen med en till. Han hördes sällan av. Mamma var bitter och levnadstrött. Vår ekonomi var minst sagt skral efter en radikal och orättvis bodelning vid skilsmässan.

Fästmannen då, ja han var ju ljusglimten. Det var promenader och bio och efter tre års förlovning drömmen om ett eget hem. I skriverierna relateras besvikelser över löften som sprack vad gäller hyreslägenheter. Den ena efter den andra. Och sommarjobben satt hårt åt det året.

Ingen munter läsning, och tungläst, ty den 22-åriga skribenten plitade ner sina dystra anteckningar med  en handstil som i sin miniatyrism inte står Runebergs efter.

Nå, sen löste sig ju saker plötsligt, vi fick hyra en etta, ett enkelt bröllop hölls och vi fick båda både helgjobb och sommarjobb. Nu hade jag ju hoppats på att få läsa rara små interiörer beskrivande vardagen i det lilla hemmet – rent av minnen av hur vi inredde och ordnade med mat och annat praktiskt.

Men nej, unga frun fortsätter bara  att marra om det ena och det andra. Det är förfärlig läsning, sövande. Det kanske inte är så klokt att skriva dagbok, inget att spara i alla fall. För nog minns jag tiderna som betydligt ljusare än vad min skriftliga beskrivning låter ana.

Nå en sak är i alla fall klar: jag är en muntrare och mer positiv person i dag. Tänk om jag år 1977 vetat att min konstiga ämneskombination skulle resultera i fast anställning just i rätt branch? Och att jag som 60-åring skulle ha ett rikt socialt liv och barnbarn, t.o.m.

Men det var överraskningar som livet hade i beredskap, det.

I årets sista dagboksruta  klagar jag över att kvällen ödats på ”en riktigt barnslig rymdfilm, Stjärnornas krig”. Javisst ja, Star Wars hade ju premiär det året.

Men inte ens filmklassikern  roade unga frun! Den gnällspiken skulle man då verkligen inte vilja involvera i sin vänkrets!

Ett underverk är väl att hon varit gift i 39 år nu. Med samma kille, den forna fysikstuderanden. Som än i denna dag gillar Star Wars.